Herr talman! Effektiviteten och kompetensen i det
kommunala revisionsarbetet måste öka. Detta är vik-
tigt inte minst mot bakgrund av det missbruk som
avslöjats under de senaste åren beträffande bl.a.
kommunpolitikers och kommunaltjänstemäns sätt att
representera och företa tjänsteresor. Det har också
visat sig att vissa kommuner, utan att det inträffat
något brottsligt, varit direkt misskötta i ekonomiskt
hänseende. Man har i många fall kunnat ifrågasätta
huruvida revisorerna verkligen skött sina uppgifter på
ett godtagbart sätt.
Det betänkande som vi nu skall behandla inne-
håller en rad förslag som är avsedda att förbättra den
kommunala revisionen. Förslagen grundar sig dels på
regeringens proposition 1998/99:66, dels på en rad
riksdagsmotioner. Vi moderater ställer oss i flera
avseenden bakom förslagen i propositionen och ingår
därigenom i utskottsmajoriteten, varför jag här skall
begränsa mig till att tala om de ämnen där vi har en
avvikande mening.
Även om man i betänkandet föreslår flera lagänd-
ringar är det ändå väsentligt att man har klart för sig
att en bättre situation inte kan uppnås enbart genom
att man gör ändringar i lagen. Det måste också skapas
en större medvetenhet ute i kommunerna, hos såväl
kommunala politiker och tjänstemän som medborga-
re, om hur viktigt det är med en väl inriktad och ge-
nomförd revision och att en sådan på sikt faktiskt
också bidrar till lägre kostnader, högre säkerhet och
bättre hushållning i kommunerna. En bra kommunal
revision betalar sig så att säga i det långa perspekti-
vet.
En grundläggande förutsättning för en bra kom-
munal revision är att revisionen är organiserad på ett
sådant sätt att den uppfyller kravet på oberoende.
Endast på det sättet kan den inge respekt och förtro-
ende. Det är därvid lika viktigt att kommunrevisionen
rent faktiskt är oberoende som att kommunmedbor-
garna också uppfattar den som oberoende och trovär-
dig.
Enligt den gängse definitionen av begreppet obe-
roende för statsrevision och revision av aktiebolag
m.m. skall revisorn inte vara delaktig i beslut eller
delaktig i verkställighet med anledning av genomförd
revision. En oberoende revision innebär definitions-
mässigt ett krav på funktionellt och organisatoriskt
oberoende. Revisionen måste följaktligen utgöra en
fristående och självständig organisation som fritt och
på eget ansvar garanteras att välja ut områden eller
delar av en verksamhet som behöver granskas. Kravet
på oberoende innebär också frihet från yttre påverkan
under pågående granskning bl.a. i fråga om val av
metoder, data och informationskällor. Oberoendet
gäller självfallet också de bedömningar och uttalan-
den som revisionen kommer fram till efter genomförd
granskning.
Mot den här bakgrunden står det klart att den
kommunala revision som vi har i dag inte uppfyller
kriterierna för en oberoende revision. Det nuvarande
systemet med förtroendevalda revisorer innebär ju att
kommunpolitiker granskar kommunpolitiker. De
förtroendevalda revisorerna, som alltså själva är akti-
va kommunpolitiker, granskar och uttalar sig om
verksamheter som de själva har fattat beslut om och
som de, om de fortsätter som ledamöter av kommun-
fullmäktige eller nämnd, kommer att fatta beslut om
även framdeles.
Det förhållandet att kommunpolitiker granskar
kommunpolitiker innebär i sig en icke obetydlig risk
för att kommunmedborgarna inte uppfattar den kom-
munala revisionen som oberoende eller tillräckligt
trovärdig. Och detta riskerar naturligtvis att skada den
medborgerliga tilltron till hela den kommunala verk-
samheten. Om medborgarna inte har förtroende för
politiker och tjänstemän kommer de inte heller att
känna sig nöjda och trygga med den myndighetsutöv-
ning och service som kommunerna svarar för.
Regeringen föreslår att det i kommunallagen skall
införas en bestämmelse att de förtroendevalda reviso-
rerna i sin granskning skall biträdas av sakkunniga
som de själva väljer och anlitar i den omfattning de
själva bestämmer. Som skäl för sitt förslag har rege-
ringen angivit att den kommunala verksamheten är så
speciell att de som biträder de förtroendevalda reviso-
rerna i kommuner och landsting bör vara personer
som har praktisk erfarenhet av kommunalt arbete i
olika avseenden.
Enligt den mening som kommer till uttryck i re-
servation nr 2 är det emellertid inte möjligt att i ett
och samma organ kombinera en politisk granskning,
som det ju i så fall handlar om, med en oberoende
revision, även om den förtroendevalda revisionen är
biträdd av revisionell expertis. Med en växande och
alltmer komplex kommunal verksamhet har det blivit
allt svårare för icke-professionella revisorer att full-
göra sin egentliga revisionsuppgift. De kommunala
förvaltningsutgifterna omfattar i dag inte mindre än
20 % av BNP.
Det är angeläget, herr talman, att Sveriges kom-
muner prövar en yrkesmässigt oberoende revision
som ett komplement till den förtroendevalda revisio-
nen, om det nu är önskvärt att denna finns kvar. Den
oberoende yrkesmässiga revisionen bör inte vara en
ren "sifferrevision" utan vid sidan av den direkt fi-
nansiella delen också utgöra en effektivitetsrevision
för att granska måluppfyllelsen i den kommunala
verksamheten. Frågor som skall ställas är bl.a. följan-
de: Lever de kommunala nämnderna upp till kom-
munfullmäktiges mål? Används resurserna effektivt?
Har nämnderna en tillräcklig kontroll över verksam-
heten? Ger årsredovisningen en korrekt information
till beslutsfattare, medborgare och medier?
En oberoende yrkesmässig revision skulle på sikt
också kunna bidra till lägre kostnader, högre säkerhet
och bättre hushållning i kommunerna och i förläng-
ningen till ett större förtroende för hela den kommu-
nala verksamheten. Det är mycket tveksamt om all-
mänhetens förtroende för revisionen kommer att öka
nämnvärt om det bara införs en föreskrift att anlita
sakkunnigt biträde vid granskningen.
Självklart har det ett värde att det ute i kommu-
nerna finns en demokratiskt förankrad revision med
personer som har god kännedom om den kommunala
verksamheten. Men jag tycker nog att såväl regering-
en som utskottsmajoriteten överbetonar den kommu-
nala verksamhetens särart. Det är inte lätt att se några
väsentliga skillnader mellan de krav som kan ställas
på revisionen på den statliga sidan och kraven på
revisionen i kommunerna. Det handlar ju i båda fallen
om att bokföring och verksamhet skall granskas uti-
från dels aspekten att internkontrollen är tillräcklig
och att inte felaktigheter föreligger, dels aspekten att
verksamheten bedrivs på ett ändamålsenligt och eko-
nomiskt tillfredsställande sätt.
Det finns många argument som talar för en helt
oberoende revision i kommuner och landsting. Inom
ramen för den kommunala självstyrelsen bör det
därför införas en möjlighet för kommuner och lands-
ting att välja en ordning med enbart professionell
revision. Ett förslag om att införa en sådan möjlighet i
kommunallagen bör föregås av en försöksverksamhet
med några kommuner som önskar pröva en sådan
modell.
För att understryka revisorernas opartiskhet och
självständiga ställning i det nuvarande systemet bör
ordföranden i revisionen normalt utses efter nomine-
ring av minoriteten i kommunfullmäktige. Trots att en
sådan ordning faktiskt enhälligt förordades av Kom-
munrevisionsutredningen har regeringen i sin propo-
sition avstått från att lägga fram ett sådant förslag.
Men som framgår av reservation nr 4 anser flera
partier i utskottet att det är angeläget att ett uttalande
görs i den riktningen.
Herr talman! På grund av vissa olyckliga omstän-
digheter är begreppet lekmannarevisor i dag inskrivet
i aktiebolagslagen. Detta begrepp används för att
beteckna en person utan formell kompetens som kan
utses för att utföra en allmän granskning av ett bolag.
Det som avses är den förtroendevalda revisorn.
Benämningen lekmannarevisor har fått mycket
kritik. Kommunrevisionsutredningen, riksdagens
lagutskott och regeringen är bara några av dem som
ansett att uttrycket är olämpligt. Regeringen har sagt
att man i det fortsatta arbetet med Aktiebolagskom-
mitténs återstående betänkande kommer att överväga
en annan benämning, men har i sin nu aktuella propo-
sition inte föreslagit någon ändring, varför man i
avvaktan på kommitténs förslag ändå använder den
benämning som man inte anser vara bra. Problemet är
bara att ju längre tiden går, desto mer inarbetat blir
lekmannauttrycket och desto svårare blir det att få till
stånd en ändring framöver.
I och för sig har uttrycket lekman gamla anor och
har rentav många gånger varit en benämning på en
person som uppbär en ansvarsfull befattning på ett
område utan att ha detta område som yrke. Som ex-
empel kan nämnas lekmannadomare. Men det är en
helt annan sak. I det avseendet är ju det centrala att
folkliga synpunkter skall komma in i bilden. När det
gäller mera specialiserade sammanhang, som här
beträffande revisionen, är det ju viktigt att ha omfat-
tande fackkunskaper på en mängd olika områden, inte
minst i fråga om aktiebolagsrätt och ekonomi, och då
för uttrycket lekmannarevisor i stället tankarna till en
person som rentav saknar erforderliga kunskaper för
sina uppgifter. Benämningen lekmannarevisor kan
t.o.m. leda till felaktiga slutsatser beträffande vikten
av den granskning som en sådan revisor utför.
Begreppet lekman är faktiskt också direkt oegent-
ligt i samband med den typ av uppdrag som det här är
fråga om, eftersom det till den förtroendevalda revi-
sorsfunktionen också kan väljas personer som i sin
yrkesutövning är just revisorer.
Det är viktigt att slå vakt om begreppet förtroen-
devald såväl i kommunala sammanhang som i t.ex.
föreningssammanhang. Förtroendevalda bör även i
fortsättningen i svensk lag benämnas förtroendevalda
och inte lekmän. Riksdagen bör därför besluta att
ordet lekmannarevisor i aktiebolagslagen skall bytas
ut mot benämningen förtroendevald revisor. Den
uppfattningen framförs i reservation nr 8.
Herr talman! Det inträffar gång på gång att det
uppstår problem med anledning av att såväl kommu-
nallagen som aktiebolagslagen gäller för kommunal
verksamhet. Parallella ändringar måste ständigt göras
i de båda lagarna för att det inte skall uppstå kompli-
kationer. Det regelverk vi har i dag gör också att
kommuner och landsting gärna ger sig in på affärs-
mässig verksamhet som inte kan anses ligga inom
ramen för vad som är en naturlig kommunal uppgift.
De kommunala företagen gynnas av sina ägare på ett
sätt som snedvrider konkurrensen i förhållande till
privata företag. Hela den här situationen, herr talman,
är det nu nödvändigt att se över. Det bästa vore na-
turligtvis om lagar och regler kunde utformas så, att
förvaltningsformen återigen blir det helt dominerande
sättet att bedriva kommunal verksamhet. En alternativ
lösning är att aktiebolagslagen inte skall gälla för
kommunala företag, utan att en särskild bolagsform
för kommunala företag inrättas. De här tankegångar-
na finns refererade i reservation nr 7.
Jag yrkar bifall till reservation nr 2.