Fru talman! Den kommunala vetorätten är väldigt
viktig, framför allt när det gäller möjligheten att säga
nej till miljöstörande anläggningar. Nu togs den här
möjligheten bort 1990 när det gällde de kärntekniska
anläggningarna. Sedan dess har Miljöpartiet kämpat
för att återupprätta det fullständiga kommunala vetot.
Det är som Helena Hillar Rosenqvist sade en hörn-
pelare i den kommunala självbestämmanderätten och
en förutsättning för en reell demokrati.
Det finns ett unikt exempel på ett folkligt initiativ
och en uthållig kamp för rätten att säga nej till kär-
navfall. Det är aktionsgruppen Rädda Kynnefjäll som
i snart 19 år har vaktat berget på gränsen mellan norra
Bohuslän och Dalsland. De tre berörda kommunerna
- Munkedal, Tanum och Dals-Ed - förklarade när
vetot även omfattade slutförvar av kärnbränsle att de
skulle använda det för att förhindra att Kynnefjäll
blev en sopstation.
Aktionsgruppen vaktar berget dygnet runt, året
runt, och den ansvariga myndigheten SKB, Svensk
Kärnbränslehantering, har ännu inte avskrivit berget
trots att kommunerna och aktionsgruppen flera gång-
er har begärt besked. Det här visar på de orimliga
effekter som undantaget i det kommunala vetot ska-
par.
Hur länge skall berget behöva vaktas av lokalbe-
folkningen? Jag är inte ensam om den frågan. Dess-
utom frågar man sig var miljökonsekvensbeskriv-
ningar finns när det gäller att garantera säkert förvar
av kärnbränsle. Det handlar om 24 000 år. Det hand-
lar om tusen generationer framåt. Sanningen är den,
fru talman, att det inte existerar någon miljökon-
sekvensbeskrivning i hela världen för slutförvar av
kärnbränsle. Det är alltså livsfarligt. Vår före detta
statsminister och Bengt-Ola Ryttars före detta partile-
dare har sagt: Kärnkraften hör inte hemma i ett civili-
serat samhälle. Det tycker jag är en stark mening som
talar om vad det handlar om.
Jag yrkar bifall till reservation nr 7. Jag vill också,
fru talman, yrka bifall till Centerns reservation nr 5
om klassning av vindkraften som riksintresse. Egent-
ligen handlar det om att klassa områden av riksintres-
se för vindkraft. Det är det saken gäller. Detta är
viktigt för att på mer jämlika villkor kunna diskutera
vindkraftsutbyggnad, kulturminnesvård, naturvård
och friluftsliv - de andra s.k. riksintressena.
Avvägningar måste självklart göras. Det är ingen
som menar att vi skall lägga vindkraft överallt och på
alla ställen - speciellt inte på de vackraste ställena vi
har. Självklart är det inte så. Men vi skall ta vårt an-
svar för en hållbar utveckling på energiområdet, och
då behövs det en mer positiv reglering och bättre
utrymme för vindkraften där den fungerar bäst. Det
handlar inte minst om den havsbaserade vindkraften
men också om etablering t.ex. i det inre av Norrland
kring de stora vattenreservoarerna.
För inte så länge sedan stoppades ett intressant
projekt med sju havsbaserade verk utanför Öland
därför att Kammarkollegiet, som inte ansåg anlägg-
ningen vara samhällsnyttig nog, överklagade till
Miljööverdomstolen - detta trots att alla remissin-
stanser och även vattendomstolen varit positiva. Nu
försenas projektet med minst ett år, om det alls blir
av. Detta menar jag är absurt när det handlar om ren
energi och ett framtidsalternativ med speciell ny
svensk teknik.
Ett fastställande av områden med riksintresse för
vindkraftverk är just nu det som kanske fattas för att
få fart på utbyggnaden.