Fru talman! Jag ska inledningsvis yrka bifall till
vår reservation 2 under mom. 2.
Under mom. 1 tas den utvidgade tillämpningen av
partnerskapslagen upp. Med anledning av det har vi
skrivit ett särskilt yttrande. Det gläder mig i och för
sig att Tasso Stafilidis tycker att det var knivskarpt i
sin formulering. Man behöver kanske inte säga så
mycket mer om det. Som jag har sagt ett antal gånger
tidigare här från talarstolen så är grunden för äkten-
skapslagstiftningen släktets fortbestånd och ett skydd
för barnens uppfostran och välfärd. Det är alltså en
institution som typiskt sätt passar bra om det är en
kvinna och en man. Svårare än så är inte inställning-
en.
I övrigt anser vi inte att relationer vuxna männi-
skor emellan behöver regleras i lag. Vi ser som sagt
var denna lagstiftningsprodukt som en teknisk föränd-
ring av en lag som i och för sig gäller, och då väljer vi
att avstå från att ta ställning till förändringarna i en
lag som vi över huvud taget inte vill ha.
När det gäller registrerat partnerskap finns det ett
tekniskt problem därför att man inte har hittat regist-
reringsförrättare i tillräckligt hög grad, och det är ett
bekymmer. Det håller vi med om. Om man har en
sådan här lag så får man anstränga sig för att se till att
detta fungerar. Men vi ställer oss väldigt tveksamma
till tekniken i så fall, om man ser det bara ur denna
aspekt.
När partnerskapslagen kom till skrevs följande i
lagutskottets betänkande 1998/99:LU18 på s. 14:
"Vad först gäller motionsyrkandena som går ut på
att förordnandena som registreringsförrättare och
vigselförrättare skall vara gemensamma erinrar ut-
skottet om att riksdagen vid partnerskapslagens till-
komst uttalat att ingenting hindrar att länsstyrelserna
ger en och samma person behörighet att vara såväl
vigselförrättare som registreringsförrättare, men att
detta inte innebär att en förordnad vigselförrättare
skall vara skyldig att ta emot ett förordnande att även
förrätta registreringar av partnerskap - - -."
Förra året skrev utskottet följande när det gäller
ett likartat yrkande som det som vi har att behandla i
dag:
"Enligt utskottets mening äger riksdagens uttalan-
den i samband med partnerskapslagens tillkomst
alltjämt giltighet. Utskottet kan således inte ställa sig
bakom ett krav på obligatoriska gemensamma förord-
nanden som registrerings- och vigselförrättare."
Nu gör riksdagen en ordentligt svängning, och jag
tycker dessutom att det är lite otydligt vad riksdagen
egentligen kommer att besluta om. I betänkandet står
det nämligen följande på s. 6:
"Resultatet av enkätundersökningen visar att det
alltjämt i vissa kommuner saknas av länsstyrelsen
förordnade partnerskapsförrättare. Med anledning
härav vill utskottet än en gång understryka vikten av
att det finns tillgång till registreringsförrättare över
hela landet. En sådan ordning skulle kunna åstad-
kommas genom att vigselförrättare och partnerskaps-
förrättare görs till ett gemensamt uppdrag. Det får
ankomma på regeringen att verka för detta, och rege-
ringen bör i lämpligt sammanhang återkomma till
riksdagen med en redovisning av vilka åtgärder som
vidtagits och vilka resultat som uppnåtts."
Rent språkligt så förefaller det som att man reso-
nerar på det viset att om det är ett medel att fylla upp
dessa vakanser så skulle man alltså bestämma att det
ska vara ett gemensamt uppdrag, om inte så skulle
man avstå.
Jag vet inte om detta är en s.k. hatt, där man alltså
försöker skyla över att det finns interna motsättning-
ar. Det borde ju rimligtvis finnas det, eftersom det
inte tidigare har funnits någon majoritet för ett sådant
ställningstagande.
Vad som är principiellt stötande med ett sådant
här beslut, om det skulle leda till att man tvingar fram
ett gemensamt agerande, är att man då utestänger
stora delar av befolkningen som inte vill ställa upp på
detta. Då säger Tasso Stafilidis, fru talman, att det väl
är gott och väl och att man då inte behöver besvära
dem med sådana här saker. Det är möjligt att man kan
resonera på det sättet. Jag tycker samtidigt att det är
lite torftigt, om vi nu ska tala om att vi ska leva i ett
samhälle som är flerkulturellt och pluralistiskt och ta
hänsyn till olika saker.
Det är ingen tvekan om att detta inte fungerar för
kristna människor. Det är alltså ett beslut som gör att
kristenheten i Sverige förvägras att ta ett offentligt
uppdrag. Jag vet inte om det i förlängningen dess-
utom innefattar ett intrång i religionsfriheten. Och det
är ju alldeles onödigt, som någon sade.
I princip fungerar det ju som det är, med det un-
dantaget att det finns för få förrättningspersoner. Låt
oss i så fall lösa det problemet på ett vettigt sätt i
stället för att tvinga fram en kränkning, om man vill
uttrycka det på det sättet, som nu möjligen de homo-
sexuella känner att de är kränkta. Men jag tror att
man också ur de homosexuellas synvinkel skulle ta
och lugna ned sig något när man börjar ge sig på att
kränka andra folkgrupper för att så att säga synliggöra
sig och för att få ett erkännande. Jag tror att vi i alla
avseenden skulle behöva ett mer tolerant samhälle,
kanske i viss mån byggt på liberala principer. Men nu
är ju liberalerna också för att utestänga de kristna från
att agera i dessa sammanhang.