Herr talman! Med kulturmiljö menas en miljö som är intakt och som berättar något om en mänsklig verksamhet.
Samtidigt som vi i Miljöpartiet de gröna strävar efter kulturell mångfald vill vi värna det inhemska kulturarvet. Kulturarvet är viktigt för vår förståelse och för vår historia, och därmed också för oss själva.
Genom tidigare miljöpartiframgångar, via till exempel miljöbalken, har kulturmiljöns ställning stärkts i och med möjligheten att inrätta kulturreservat. Det handlar inte bara om att skydda vissa byggnader, utan det handlar om skydd för hela kulturmiljöer som unika odlingslandskap eller äldre bebyggelse som helhetsintryck.
Men att utveckla medel för att administrera en kulturminnesvård, en kulturmiljövård och kulturarvsarbete är inte tillräckligt om inte återkopplingen till allmänheten fungerar tillfredsställande.
Till exempel är lagliga och ekonomiska möjligheter att inrätta kulturreservat meningslösa om det inte också finns kunskaper om hur miljöerna ska vårdas och om vad de har att berätta om den historiska situation som har skapat dem. Inte minst är det viktigt att informationen till allmänheten är såväl saklig som lättillgänglig när planer läggs fram som på olika sätt innebär ingrepp i kulturmiljön.
Riksantikvarieämbetet, som ansvarar för skydd, dokumentation och vård av vår kulturmiljö har av regeringen fått ett sådant breddat uppdrag. Det innebär att myndigheten ska fokusera mer på ett ökat medborgarinflytande och en breddad delaktighet från lokala föreningar i kulturmiljövården, vilket är ett uppdrag som vi i Miljöpartiet instämmer i.
Med denna övergripande syn ser jag ingen annan anledning än den som den rödgröna majoriteten har att föreslå avslag på samtliga motioner med hänvisning till gällande lagstiftning, pågående arbete inom regeringen eller myndigheter och den roll som riksdagen har på området.