Herr talman! Det här betänkandet handlar om
handikappfrågor, och det är ett ämne som vi ganska
nyligen har debatterat i denna kammare. Jag inledde
då mitt anförande med att påstå att det finns en teore-
tisk samsyn mellan alla partier. Den uttryckte jag då
ungefär som att alla människor med funktionshinder
skall ingå i samhällsgemenskapen med samma möj-
ligheter som människor som inte är funktionshindra-
de.
Debatten då, liksom det betänkande som vi nu de-
batterar, visar att när de vackra orden och samsynen
sedan skall omsättas i praktisk verklighet, så spricker
denna samsyn. Vi i Vänsterpartiet anser att om alla
dessa fina ord skall kunna bli verklighet krävs det
faktiskt en rättighetslagstiftning.
Vi har länge drivit kravet på en sådan lagstiftning,
men nu, liksom tidigare, avstyrker majoriteten de
flesta av våra krav. I stället pekar man i betänkandet
på att man skall pröva frågan om inrättandet av en
nationell samordningkommitté när det gäller handi-
kappfrågor. Efter det att betänkandet har justerats
beslutade regeringen i förra veckan att man skulle
utarbeta en nationell handlingsplan för handikappom-
rådet. Man skall också inrätta en handikappsdelega-
tion.
Det är bra. Vi har inget emot vare sig samord-
ningskommittéer, handikappsdelegationer eller natio-
nella handlingsplaner. De är säkert bra, inte minst för
att brukarnas erfarenheter, synpunkter och förslag
skall kunna beaktas. Men de kan inte ersätta rättig-
hetslagstiftningar.
I förra veckan träffade jag representanter för en
handikapporganisation i en kommun. De pekade på
att i den kommunen hade man kraftigt dragit ned på
ledsagarservice. Men hur kan det komma sig? undra-
de jag. Jo, skrivningarna om ledsagarservice är nume-
ra strukna ur socialtjänstlagen.
Detta med handlingsplaner, goda ambitioner och
vackra ord kan inte heller ersätta vårt krav när det
gäller ansvars- och finansieringsfrågor - vem betalar
vad och hur? Ansvaret för handikappfrågorna måste
fastställas i lag. I dag finns det alltså ingen reell täck-
ning för de vackra honnörsord som vi alla gemensamt
ställer oss bakom när man kommer ut till verklighe-
ten.
Vi tycker också att det är viktigt att lyfta fram
funktionshindrades situation på arbetsmarknaden.
Regeringen har aviserat en proposition om diskrimi-
nering i arbetslivet, och den kommer i maj. Det är bra,
men det räcker inte med det. Skall funktionshindrade
ges en reell möjlighet att få tillgång till arbetsmarkna-
den krävs både höjda lönebidrag och utökade anslag
till Samhall. De nedskärningar som har skett på det
här området innebär dels att arbetsmarknaden för
funktionshindrade har minskat, dels att begränsningen
riskerar att leda till att bara människor med lätta
funktionshinder får tillgång till arbetsmarknaden.
Vi har också föreslagit att särskilda utbildningsin-
satser anslås för att stärka de funktionshindrades at-
traktionskraft på arbetsmarknaden. Vi anser att detta
skall göras inom ramen för kunskapslyftet. Majorite-
ten avstyrker vårt förslag med motivet att Kunskaps-
lyftskommittén har fått tilläggsdirektiv att utreda
frågan. Det är också bra. Samtidigt vet vi att livet i
verkligheten pågår och fortgår under tiden som man
utreder. Låt mig ge ett exempel.
Jag träffade några funktionshindrade som hade börjat
genomgå korta veckoslutskurser vid en folkhögskola.
De stod alla utanför arbetsmarknaden, och deras
funktionshinder bestod av olika former av hjärnskador
förvärvade i vuxen ålder. Dessa funktionshindrade
platsade inte i kunskapslyftet och inte heller i den
allmänna vuxenutbildningen. Si, de hade redan en
gymnasieutbildning, men för att kunna återgå till
arbetsmarknaden behövde de läsa in den igen. Kun-
skaperna hade försvunnit på grund av skadan. Det
krävdes dessutom särskilda studievillkor för att detta
skulle vara möjligt, men med dagens regelsystem är
dessa funktionshindrade utestängda från kunskapslyf-
tet och från den ersättning som också kan vara kopp-
lad till kunskapslyftet. Vad skall vi säga till dem och
andra funktionshindrade som inte platsar inom ramen
för kunskapslyftet?
I våra reservationer till betänkandet lyfter vi också
fram en rad andra frågor. Vi talar om kommunernas
ansvar inom LSS och LASS, som måste skärpas och
utvecklas, och att rätten till hjälpmedel skall garante-
ras utifrån den enskildes behov och efterfrågan. För
att garantera detta behövs en rättighetslag.
Vi menar också att ansvaret för hjälpmedel skall
sammanföras till en huvudman och att den nya tekni-
ken skall göras tillgänglig för handikappade. Det
gäller alltså inte minst IT-hjälpmedel, som en tidigare
talare har talat om.
Vi anser också att man måste göra något åt bilstö-
det, som ju urholkats i och med att grundbidraget inte
har räknats upp under senare år.
Det krävs en utredning om hemtjänsten. I dag är
den ojämn mellan kommunerna, och man har kraftigt
varierande avgifter. Nedskärningarna har inneburit att
funktionshindrade inte längre kan eller har råd att få
hjälp med de nödvändiga vardagssysslorna.
Vi menar att en sådan här utredning också skall
lägga fram förslag om ifall hemtjänsten skall vara en
funktionskompenserande insats inom handikappom-
rådet och därmed avgiftsfri för den enskilde.
Det gäller att utveckla former så att funktionshind-
rade inte bollas runt mellan de olika instanserna. Allt
stöd skall i i stället riktas till individen. Här har vi
begärt en utredning om hur en finansiell samordning
skall kunna ske så att funktionshindrade slipper skick-
as runt mellan olika instanser.
På en punkt har majoriteten i utskottet gått Väns-
terpartiets och andra partiers motioner till mötes. Jag
vill, precis som andra talare här gjort, uttrycka min
stora glädje över att ett enigt utskott har lagt fram ett
uppdrag till regeringen att ta fram en diskriminering-
slag när det gäller funktionshindrade och näringsverk-
samheten. Det är bra. Det tror jag är ett viktigt beslut
som utskottet har tagit. Men vi ville i den motion som
behandlades gå mycket längre, och jag tror att det är
nödvändigt att man återkommer till de övriga delarna.
När det gäller arbetslivet vet vi att det kommer en
proposition. Låt oss avvakta den. Men det gäller ock-
så att man går vidare och tittar närmare på tillgänglig-
heten i samhället i övrigt. Vi förutsätter att regeringen
kommer att göra det, om inte annat så i samband med
den handlingsplan som regeringen skall lägga fram
för riksdagen så småningom, enligt det pressmedde-
lande som har skickats ut från Socialdepartementet.
Det går nämligen inte att lämna frågan om tillgänglig-
heten i samhället i stort olöst. Då handlar det om allt
från tillgänglighet i skolor, tillgänglighet till telefon-
kiosker, tillgänglighet till allmänna kommunikations-
medel osv.
Herr talman! Det finns alltså, som jag sade inled-
ningsvis, en stor enighet i teorin om inriktningen av
handikappolitiken. Men när det kommer till praktiken
- vad som skall göras, hur det skall göras och vem
som skall betala - saknas tyvärr enigheten, för då
handlar det om det ekonomiska läget. Vad majoriteten
säger i betänkandet är ju faktiskt: Vi har inte råd att
ge funktionshindrade samma rättigheter som andra
utan funktionshinder. Vi menar att detta är ett oaccep-
tabelt synsätt. Handikappades rättigheter får inte an-
vändas som en regulator i konjunkturpolitiken. Även i
tider med svåra ekonomiska verkligheter måste vi
kunna garantera vissa rättigheter. Det gör vi bara
genom rättighetslagstiftningar. Det är vår bestämda
slutsats. Vi anser att det ytterst handlar om en politisk
vilja och politiska prioriteringar om man skall kunna
garantera dessa rättigheter även när konjunkturerna
går nedåt i samhället.
Herr talman! Vänsterpartiet står naturligtvis bak-
om alla de reservationer som vi har medverkat till i
betänkandet, men för tids vinning nöjer jag mig med
att yrka bifall enbart till reservation nr 2.