Herr talman! Varje gång vi diskuterar handikap-
politiken här i riksdagen känner jag ett behov av att
säga att jag tror att detta, för de människor som har en
särskilt utsatt situation, är det viktigaste politiska
området. Det handlar om de människor som varje dag,
varje timme, varje minut på dygnet behöver hjälp för
att bara leva, bara vara och bara kunna röra sig.
Liksom övriga som har varit uppe här i talarstolen,
är jag mycket glad för tillkännagivandet till regering-
en när det gäller diskriminering i näringslivet. Jag kan
väl också säga att det känns litet genant att man skall
behöva ta upp en sådan här fråga om något som
egentligen är så självklart. Men det är alltid roligt när
de motioner man skriver blir föremål för seriös be-
handling.
Herr talman! Jag vill i mitt anförande börja med
att yrka bifall till reservation 17. Jag kommer i detta
anförande i stort sett att använda mina minuter till att
tala om barnen. Precis som Liselotte Wågö tog upp är
de osynliga handikappen oerhört viktiga att lyfta
fram. De är för många människor svårare att förstå
eftersom man inte ser någonting.
Barn med dolda funktionsnedsättningar, som t.ex.
DAMP och dyslexi, har en mycket svår situation i
dag. Men de här bekymren har uppmärksammats på
senare tid. En uppenbar orsak till detta är de omfat-
tande brister som kännetecknar samhällets stöd till de
här grupperna. Många familjer har beskrivit hur svårt
de har haft med att få anpassad undervisning för sina
barn i skolan och tillgång till utredning och andra
expertkunskaper.
Kunskapen om s.k. neuropsykiatriska funktions-
nedsättningars betydelse för barnens skolgång har
vuxit avsevärt baserat på forskning och utveckling
inom såväl det medicinska som det pedagogiska
forskningsområdet. Min uppfattning är att denna
kunskap ännu inte fått genomslag i samhället. Därmed
förhindras att barn och ungdomar med dolda funk-
tionsnedsättningar får adekvat stöd. Kunskapen i sig
har ju inget värde om den inte kommer den enskilde
till godo. Några kända diagnoser där problemet före-
kommer är DAMP och dyslexi.
Ett annat bekymmer är att den kompetens som
krävs för att utveckla stödet kräver målmedveten
samverkan mellan kommuner och landsting. Handi-
kappombudsmannen har i ett ganska nyligen avlämnat
yttrande över Läs- och skrivkommitténs betänkande
Att lämna skolan med rak rygg (SOU 1997:108)
belyst problematiken.
Handikappombudsmannen är mycket kritisk till
det här förslaget och hävdar bl.a. att: "kommittén inte
berört frågan om de elever som på grund av funk-
tionsnedsättningar riskerar att utveckla mer eller
mindre permanenta läs- och skrivhandikapp." Handi-
kappombudsmannen skriver vidare i sitt yttrande:
"Att kompensera funktionsnedsättningar för elever
med läs- och skrivsvårigheter är en process med flera
samverkande inslag. Skolan måste ha beredskap och
kunskap att upptäcka vilka elever som har dolda
funktionsnedsättningar. Specialpedagoger och skol-
hälsovård har här viktiga funktioner att fylla. En pe-
dagogisk utredning i skolan och ett fungerande åt-
gärdsprogram räcker med stor sannolikhet för att de
allra flesta barnen ska nå skolans mål. För ett mindre
antal barn behövs mer ingripande åtgärder. Komplet-
terande utredningar av andra specialister såsom
logopeder, läkare, psykologer och specialpedagoger i
team kan leda till att en eller flera diagnoser ställs.
Det är exempelvis vanligt att barn förutom läs- och
skrivsvårigheter har andra neuropsykiatriska problem
som DAMP/ADHD."
När vi har en handikappombudsman som har god
kompetens och kunskap tycker jag att vi skall ta väl-
digt allvarligt på en sådan här kritik. Samtidigt vet vi
att den behandling våra barn i ett tidigt skede får för
sådana här handikapp faktiskt kan vara det som avgör
deras framtid, som avgör hur det blir för dem senare i
livet. Man har också kunnat se att om handikappet
upptäcks i tid, om det får rätt behandling, om persona-
len inom barnomsorg, skola osv. har en god utbild-
ning har man lättare att möta elevernas behov och på
så sätt kan man underlätta handikappet.
I en annan reservation, nr 8, har jag tagit upp frå-
gan om handikappade barns leksaker. I samband med
införandet av handikappreformen beslutade riksdagen
om ett tillägg i hälso- och sjukvårdslagen för att tyd-
liggöra sjukvårdshuvudmännens ansvar för habilite-
ring, rehabilitering och hjälpmedel för funktionshind-
rade. I propositionen anfördes att landstingen skulle
tillhandahålla och finansiera hjälpmedel för den dag-
liga livsföringen. Vidare framhölls att med detta av-
sågs hjälpmedel som behövs för att gå i skola och
delta i fritids- och rekreationsverksamhet.
Vad som däremot inte togs upp var behovet av
leksaker för att träna och för att utveckla sig. Jag tror
att det vore väldigt viktigt att få ett tillägg till lagen
för att också garantera att de här barnen får tillgång
till de här leksakerna, som ju i och för sig är en be-
handling.
För tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reser-
vation 17.