Fru talman! När jag satt här i bänken och fundera-
de över vad jag skulle säga, med tanke på att jag skall
säga några ord om min motion Kr221, dök en av
Esaias Tegnérs dikter upp i huvudet på mig.
Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.
Det där skrev han med tanke på att man inte
skulle vara så rädd för vad Napoleon höll på med i
början av 1800-talet. Det skulle försvinna så små-
ningom.
Det må ju vara så att det mesta av det som våldet
har skapat har försvunnit. Men det finns väldigt
många minnesmärken kvar över det. Det finns många
bombastiska minnesmärken och monument som
skildrar krigiska stordåd från de senaste årtusendena.
Det är ofta generalerna eller de kända kämparna
som har fått minnesmärken resta över sig. Jag tittade
förra året på en hel del sådana i vårt grannland Fin-
land, som ju har haft en nog så krigisk historia även
in i vår tid. Det är alltifrån det lite bombastiska Dö-
belnmonumentet vid Jutas till monumentet över den
fallne svenske befälhavaren i den svenska frivilligkå-
ren, Magnus Dyrssen i Salla under andra världskriget.
Vi hade förra året ett besök av Eino Hanski, känd
författare och skulptör från Göteborg, eller rättare
sagt från Sankt Petersburg. Han var på PAKS-möte i
riksdagsbiblioteket. Han berättade då om både sitt
författarskap och sin bakgrund. Men han tog också
upp tanken att han tyckte att det var synd att det inte
fanns ett minnesmärke över dem som hade gjort en
insats för humanitet och mänsklighet fastän klädda i
uniform.
Jag tog fasta på det och skrev den motion som
finns med i betänkandet. Under tiden hade väl också
Eino Hanski själv funderat över hur en sådan här sak
skulle kunna utformas. Vi har medan vi har arbetat
med den här frågan i riksdagen också uppvaktats av
honom. Han skickade ett foto på modellen över det
monument som han skulle vilja se. Samtidigt bifoga-
de han ett brev som jag inte kan låta bli att läsa upp:
Hyllning till den okände svenske soldaten:
Vid tolvtiden den 6 januari 1945 tog jag mina
första steg på svensk mark efter tre stormiga dygn på
Bottenhavet. Vid anblicken av den storväxte soldaten
kände jag en viss rädsla då jag under mina tre års
långa vandringar i det blodiga Europa mött många
olika uniformer och lärt mig att undvika deras stövlar,
kängor och slag. Men nu hände det otroliga. Den
store log mot mig ett varmt vänligt leende. Som i
dimma såg jag honom lägga ifrån sig geväret, ta av
sig sin fårskinnspäls och lägga den över mina ned-
spydda huttrande axlar. En sekund senare svimmade
jag i hans armar, inte av utmattning utan av chocken
över att bli behandlad som människa av en soldat.
Han var den som gav mig mitt människovärde, som
förnekats mig av andra länder och folk. Jag vet att jag
inte är den ende som möttes med värme och med-
mänsklighet av svenskarna. Vi var 100 000 eller fler
hemlösa, förföljda och föraktade som fick ett hem
och ett liv i frihet här i Sverige.
Detta är min modell till en som jag hoppas stor
skulptur på 1,90. Med denna skulptur vill jag åskåd-
liggöra den stora humanistiska insats som svenskarna
spelat under och efter andra världskriget. Hemlandet
är inte där man råkar födas, utan där man får sitt
människovärde.
Det var Eino Hanskis hälsning till oss i kulturut-
skottet.
Vi har inte reserverat oss. Då skulle man ha gjort
den här frågan mera markant politisk. I stället har de
fyra partierna som står bakom det särskilda yttrandet
bl.a. skrivit följande:
"Vi vill dock framhålla att goda skäl har framförts
i motionen för uppförande av ett sådant minnesmärke.
Syftet med förslaget har också varit att de goda före-
bilderna och vardagshjältarna skulle uppmärksammas
och att de som fått sätta livet till - trots att vi levat i
fred - skulle hedras."
Så blir det inte nu. Riksdagen ställer sig uppen-
barligen - om inte ett under sker här i dag - inte bak-
om motionen. Men jag hoppas att ett sådant här till-
tänkt minnesmärke på annat sätt, oavsett om det är
det som Eino Hanski har kommit fram till att han
gärna skulle vilja ha uppfört för att hedra och tacka
svenskarna för det som han har fått ta emot sedan han
kom hit eller något annat, på lämpligt ställe skall
kunna inte uppväga, inte motväga alla de även i Sve-
rige förefintliga krigiska monumenten. Men på något
sätt kan det visa en tacksamhetsgärd mot de svenska
soldater som har visat att man i uniform också kan
utföra en mänsklig humanitetsgärning.