Herr talman! Låt mig först konstatera att det är
glädjande varje gång som vi i den här församlingen
diskuterar frågor som rör de äldre. Jag skulle vilja
påstå att det är en rätt glömd grupp i dagens ung-
domsfixerade samhälle.
Den stora gruppen vitala äldre tas inte till vara
som den stora resurs som den faktiskt är. För mig är
detta obegripligt. När det gäller den grupp äldre som
vi främst har diskuterat här i dag - de gamla, de sjuka
och de som ofta själva inte kan föra sin talan - vill vi
alla så väl i alla våra utredningar, förslag och planer.
Men när detta sedan skall omsättas i praktiken visar
det sig att resultatet inte alltid blir lika gott som det
ursprungligen var tänkt, vilket också Socialstyrelsens
utvärdering av ÄDEL-reformen, som vi har hört
mycket talas om här i dag, har visat.
Jag tänker icke komma med ytterligare synpunkter
på den utvärderingen mer än att citera det som man
säger: "Tidigare kända kvalitetsbrister i det särskilda
boendet kvarstår framför allt avseende medicinsk
tillsyn och omvårdnad." Detta är alltså brister som nu
Socialstyrelsen har påtalat i fyra år. Dessutom har de
som arbetar inom vården slagit larm. Anhöriga har
pekat på dessa brister. Den lilla skara - det finns dock
en sådan - eldssjälar som talar för de gamlas rättighe-
ter och behov har också slagit larm för att försöka att
få en ändring till stånd.
Man kan med fog ställa sig frågan varför de äldre
så ofta blir satta på undantag.
De äldre har inte någon lag om full behovstäck-
ning i äldreomsorgen i ryggen. De har ingen FN-
konvention som talar för dem. De har inte heller den
stora skara kämpande medmänniskor som så många
andra grupper i vårt samhälle har. Därför kommer de
äldre väldigt ofta att stå vid sidan om och de blir
behandlade på ett - som jag tycker - ovärdigt sätt.
Med en lätt travestering av Heidenstams ord skulle
man kanske kunna påstå att "det är skam, det är en
fläck uppå Sveriges banér att medborgarrätt heter -
ålder.
Herr talman! Sedan jag tog plats i denna riksdag
har jag ivrat för att dessa våra mycket gamla och ofta
mycket sjuka medmänniskor skulle få en talesman,
någon som med kunskap, med kraft och med vid-
sträckta befogenheter kan föra de äldres talan. Jag
anser att detta krav på en statlig äldreombudsman är
helt rimligt, även efter det replikskifte som nyss ägde
rum mellan Hans Karlsson och Chatrine Pålsson.
Jag har alltså motionerat om en statlig äldreom-
budsman. Men utskottet har inte tyckt som jag, med
undantag för kds representant. Man har inte tyckt att
detta har varit viktigt. Man har inte ens en gång tyckt
att frågan möjligtvis skulle kunna utredas.
Efter att under de senaste 25 åren ha sysslat med
äldrefrågor vet jag hur svårt det är att få gehör för
sådant som berör våra allra äldsta medmänniskor.
Men det innebär inte att jag på något sätt förtvivlar.
Jag är tvärtom helt övertygad om att de äldre som vi
har talat om här i dag - de mycket skröpliga, ensam-
ma, socialt isolerade, svårt kroppsligt sjuka och gravt
demenssjuka - så småningom kommer att få sin före-
trädare och sin officiella talesman. Men till dess, herr
talman, må det vara en uppgift för var och en av oss
som i denna debatt använt väldigt många vackra ord
att i fortsättningen även utanför denna kammare med
engagemang och kärlek föra de gamlas talan.