Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationerna 7, 9 och 11. Givetvis står vi bakom
alla de reservationer vi har skrivit under, men för tids
vinnande, som det heter, avstår vi från fler yrkanden.
Inledningsvis vill jag lyfta fram viktiga synpunkter
som måste utgöra grunden när vi formar äldrepoliti-
ken. Ofta blir det mycket tal om organisationsformer,
om huvudmannafrågor och om ekonomiskt bistånd.
Det är naturligtvis viktigt, men vi får aldrig glömma
"den icke materiella välfärden" för de äldre. Det
handlar om bemötande, respekt och värdighet samt
om den enskildes möjligheter att påverka sin situa-
tion, vilken form av boende man skall ha, vilka ar-
betsuppgifter hemtjänstpersonalen skall utföra, m.m.
Att åldras är att leva medan tiden går. I det förenas
alla slags åldrar i alla skeden av livet. Denna helhets-
syn tror jag är viktig att ha som grund. Det viktigaste
är inte hur gammal man är utan hur man är gammal.
En sak är tämligen säker, om vi får leva vidare blir vi
alla gamla.
En faktor som har stor betydelse för att de äldre
skall känna sig fullvärdiga är vilka attityder vi har
och, till följd av det, vilka uttryck vi använder. I den
politiska debatten framställs de äldre ofta som en
belastning. Jag beklagar detta djupt. Det är dessutom
verkligen inget som främjar de äldres självkänsla.
Den tekniska utvecklingen och organisationen har,
som jag redan nämnt, länge varit i fokus. Så fort något
inom äldreomsorgen inte har fungerat har man sagt:
Vi får väl titta över organisationen. Sedan har man
tyckt att man har gjort allt.
Men hur är egentligen de mänskliga relationerna?
Det finns en hel del intressanta slentrianmässigt an-
vända fraser. Jag skall nämna några: Före 70 år har
man ett arbete, efter 70 år är det terapi. Före 70 år går
man till frisören, efter 70 år kallas det hårvård. Före
70 år går man på bio eller teater, efter 70 år kallas det
aktivering. Visst är det märkligt!
Nedsättande eller avvikande uttryck om ålderdo-
men skall inte användas. De påverkar omgivningen
och de äldre. Omdömena om oss påverkar oss alla,
men kanske särskilt den som redan känner sig utsatt.
Gamla människor framstår som hjälplösa, trötta och
glömska, människor som måste tas om hand. Vi vet
att väldigt många äldre människor inte har de här
bekymren.
Herr talman! Så långt det är praktiskt möjligt bör
även äldre få känna sig aktiva och värdefulla. De bör
få vara en tillgång och därmed få ett rikare liv. Ge-
nom en ändrad attityd hjälper vi de äldre att få större
kraft att motstå krämpor i ålderdomen. Vi kan med
våra ord lyfta upp eller trycka ned. Hur vi känner oss
beror så oändligt mycket på hur vi bemöts av omgiv-
ningen.
Enligt den nu gällande socialtjänstlagen har vi ett
kollektivt ansvar för äldreomsorgen och därmed fak-
tiskt också en kollektiv skuld om den inte fungerar.
Det räcker inte att vara allmänt välvillig och prioritera
allting. Vi måste välja. Det är faktiskt det som är 90-
talets allra största utmaning. I dagens ekonomiskt
pressade läge måste vi klart markera vad vi tycker är
viktigare än annat.
Vi kristdemokrater anser att en av samhällets ab-
solut viktigaste uppgifter är ansvaret och omsorgen
om våra äldre och kanske främst om dem som själva
har svårt att tydliggöra sina behov.
Herr talman! Socialstyrelsens senaste utvärdering
av ÄDEL-reformen borde vara en larmsignal. Det är
helt oacceptabelt att svårt sjuka människor lämnas
ensamma utan tillsyn och larmmöjligheter och utan
vätska eller tillräcklig smärtlindring. Det är absolut
inte värdigt att i ett i övrigt högutvecklat välfärdsland
lämna döende människor ensamma eller skjutsa runt
dem i ambulans eller bårbil de sista dagarna i livet.
Jag vill dock säga att det finns många människor
som vill avsluta sitt liv hemma och det är oerhört
viktigt att vi ger möjlighet till det.
Men för dem som av ekonomiska eller andra skäl
tvingas ut är det oacceptabelt. Det finns i stort sett
inga ursäkter för det.
Det är alltså mycket viktigt att besparingsivern
inte leder till att utsatta grupper blir ännu mer utsatta
och utelämnade. Människor över 85 år, s.k. äldre
äldre, är en grupp i samhället som ökar och kommer
att öka framöver. Egentligen är ju det positivt. Vi har
kommit långt med vår hälsoupplysning och med vår
vård och omsorg om människor. Äldre har ofta lång-
variga eller tätt återkommande sjuk- och vårdbehov,
vilket kräver, som flera talare redan har tagit upp, en
väl fungerande vårdkedja.
De stora besparingar som socialdemokraterna nu
föreslår riskerar faktiskt att göra en redan svår situa-
tion ännu svårare. Socialdemokraterna som gick till
val på skyddet för vård och omsorg har ett stort an-
svar för den här situationen. De kritiserade - tidvis
med rätta, det tillstår jag gärna - den förra regering-
ens indragningar inom den kommunala sektorn. Men
de 4 miljarder som då drogs in har nu utökats med
nästan ytterligare 7-8 miljarder under den socialde-
mokratiska regeringen och dessutom utan att man
åstadkommer en nettobesparing eftersom medlen bl.a.
används till sänkt matmoms.
Herr talman! Kristdemokraterna har kritiserat den
sänkta matmomsen, inte i första hand för att vi tycker
att det vore negativt om maten bleve billigare utan för
att vi måste prioritera något annat när vi har begrän-
sade resurser. Att genomföra en sänkning av mat-
momsen samtidigt som man rycker undan flera mil-
jarder från kommun och landsting anser vi är en oför-
svarlig politik. I stället för 8 miljarder i sänkt mat-
moms skulle regeringen kunna ge kommuner och
landsting dessa resurser. Vi vet att det finns stora
brister och behov. Nu blir det än värre, och de ytterli-
gare besparingarna riskerar att drabba äldrevården
mycket hårt.
Åsikten om matmomspengarna delar vi kristde-
mokrater med flera andra. Jag vill gärna referera till
landstingsförbundets chefekonom, Sven Hegelund,
som i ett pressmeddelande under senvåren kommente-
rade socialdemokraternas sparpolitik.
Han sade: Nu drar regeringen emellertid in ca 7
miljarder från kommunsektorn, varav ca 3 miljarder
från landstingen, utan att man såvitt jag kan se åstad-
kommer någon nettobesparing för staten av betydelse.
I stället går pengarna till sänkt matmoms och därmed
höjd privat konsumtion. I ett läge då sjukvården redan
pressas hårt och kommer att tvingas till ytterligare
kraftiga besparingar de närmaste åren förefaller detta
vara en märklig prioritering. Desto märkligare blir
den om man dessutom tar hänsyn till att indragningar-
na från kommuner och landsting direkt leder till yt-
terligare personalminskningar som i sin tur leder till
ökade statliga kostnader för arbetslösheten.
Jag instämmer i Sven Hegelunds bedömningar. Att
genomföra en sänkning av matmomsen samtidigt som
man rycker undan flera miljarder från kommuner och
landsting är oförsvarligt.
Jag vill avsluta, herr talman, med att säga att vårt
kristdemokratiska budgetförslag ger 12,8 miljarder
kronor i förbättring av kommuners och landstings
situation i jämförelse med regeringens politik. Detta
är viktigt och en förutsättning för en god vård och
omsorg.