Herr talman! I dag behandlar vi utrikesutskottets betänkande UU10, som bygger på regeringens skrivelse om verksamheten i Europeiska unionen 2005, med andra ord en skrivelse om vad som har hänt och vad som redan har skett, och inte så mycket om vad som ska hända i framtiden, vilket man ibland kan tro när man lyssnar på debatten.
Det här är ändå ett tillfälle att säga någonting om EU, det samarbete som finns där och vad som har hänt.
Sedan folkomröstningarna i Frankrike och Holland, folkomröstningar där folket röstade nej till den nya konstitutionen, har vi haft en lite underlig debatt, om man ska vara ärlig och tittar runtomkring i olika länder, om varför man röstade nej i Frankrike och Holland. Det har sagts väldigt ofta och väldigt mycket att det här egentligen inte handlar om konstitutionen, utan det handlade om inrikespolitik, det handlade om missnöje med ett eventuellt medlemskap för Turkiet, det handlade om att man ville ha mer regleringar eller mindre regleringar - men alla hade röstat nej av fel orsak. Man hade inte röstat om konstitutionen. Samtidigt har vi i debatten inte hört någon diskussion om varför de som röstade ja till konstitutionen gjorde det. Det finns ju länder där man har gjort det. Ingen har sagt att de som röstade ja gjorde det av fel orsaker, att de egentligen hade röstat ja bara för att det fungerade bra inrikespolitiskt eller att man var positiv till andra saker.
Jag tror att det är viktigt, herr talman, att man i debatten om EU också tar folk på allvar. Deras oro och deras ställningstagande är värda all respekt.
Där kan vi nu se att vi har en process. Efter den reflexionsperiod som vi är inne i ser vi att flera länder har gått vidare i processen och att man ratificerar den nya konstitutionen, men att det här egentligen saknar en juridisk mening. Ska man titta på de tidigare fördragen så innebär nej i en folkröstning, som när Holland och Frankrike sade nej, att konstitutionen har fallit. Men det kan vara en juridisk diskussion.
Det viktiga är kanske att det krävs en aktiv EU-debatt. Det var en debatt som skulle föras nu under reflexionsperioden. Men där måste vi faktiskt instämma i den kritik som har kommit från flera i talarstolen: Någon aktiv debatt och någon aktiv diskussion om EU:s framtid har inte förts. Där räcker det inte med att man tillsätter en kommitté eller någonting, utan debatten och diskussionen måste föras med befolkningen.
För Vänsterpartiets del är det också viktigt att den här debatten och diskussionen förs före valet, det vill säga diskussionen om EU:s utveckling och framtid och om en framtida konstitution. Det är nämligen nästa riksdag som kommer att fatta beslut i dessa frågor. Det kommer att ske under nästa mandatperiod. Och vi vet, herr talman, att det tyvärr har varit stora skillnader mellan vad riksdagsledamöter och partitoppar har tyckt och vad folket har tyckt. Ett exempel man kan ta är EMU-folkomröstningen, där ca 80 % av riksdagsledamöterna var för EMU, men 56 % av folket röstade emot. Det tyder på att det finns ett behov av att föra den här debatten och diskussionen och av att man faktiskt för den nu under valrörelsen.
Det är många stora frågor som ligger på bordet. En fråga som har varit uppe här tidigare från talarstolen är frågan om den gemensamma utrikespolitiken och de gemensamma ställningstagandena. Det är en viktig fråga som folk måste ta ställning till. Vad innebär utvecklingen av en gemensam utrikespolitik - att EU ska tala med en röst och att EU måste agera gemensamt och vara starkt? Men den viktigaste frågan måste ju vara: Vad ska man agera för? Vad är det för politik man ska föra? Är det samma politik som Storbritannien, som faktiskt begick ett folkrättsbrott när man gick in i Irak, eller de övergrepp eller kränkningar av mänskliga rättigheter som begås av de länder i EU som också finns med i Irak och Afghanistan i dag? Är det fråga om den viktigare och starkare knytningen, den transatlantiska länken - med andra ord ett mycket starkare närmande till USA - som är den gemensamma utrikespolitik vi ska ha? Är det Frankrikes politik när det gäller frågan om Västsahara och västsahariernas rättigheter som ska vara den gemensamma utrikespolitiken? Det är innehållet som måste bli föremål för den viktiga diskussionen.
Herr talman! Jag hade inte tänkt att beröra det jag ska ta upp nu, men flera har nu tagit upp det här i talarstolen, nämligen EU:s gemensamma ståndpunkt när det gäller Hamas och att ha en debatt eller dialog med Hamas. Det finns ingenstans inom EU ett beslut att man inte ska föra någon som helst dialog med Hamas. Det är viktigt att poängtera det. Men det är också viktigt att poängtera att för Vänsterpartiets del är det självklart att en dialog måste kunna föras, och man måste kunna föra den med olika parter och kunna kritisera men också kunna föra en dialog för att kunna få en förändring till stånd. Vänsterpartiet är kritiskt till mycket i Hamas politik och att Hamas inte ger Israel rätt att existera, men vi är beredda att ta en dialog och framföra det.
Min fråga blir till övriga: Är ni lika beredda att framföra till Israel, där man nu i installationstalet för den nya regeringen pratar om att vissa mindre bosättningar på Västbanken ska utrymmas. Resten, de stora bosättningarna på Västbanken, skulle man nu räkna med låg innanför Israels nya gränser. Men där kommer ingen kritik, och där är man beredd att föra dialog. Ska vi få någon fred i Mellanöstern så måste en dialog kunna föras.
Herr talman! I det här betänkandet har Vänsterpartiet bara två reservationer. En reservation rör de problem och den oro vi ser när det gäller mänskliga rättigheter i Turkiet. På samma sätt som flera talare tidigare i dag har välkomnat en möjlighet för Turkiet att komma med men också betonat att man måste uppfylla de villkor och krav som EU ställer, så måste man också, om man är seriös, våga framföra kritiken och lyfta fram den också här i kammaren. Vi ser att det finns stora brister när det gäller mänskliga rättigheter i Turkiet, och man har en lång väg kvar att gå.
Därför yrkar jag bifall till reservation 2, men jag står givetvis bakom även den andra reservationen.
Vänsterpartiet har också i ett särskilt yttrande skrivit att på flera av de punkter som tas upp i skrivelsen har vi under året i olika sammanhang och i olika reservationer i andra betänkanden lyft fram vår EU-politik. Vi har valt att inte upprepa det i samband med regeringens skrivning på nytt igen.