Herr talman! Eftersom det är Lottas sista EU-debatt kan jag inte låta bli att ställa mig något frågande till det som vi har fått höra. Jag gör det mycket därför att jag sätter stort värde på de diskussioner som vi brukar ha men också därför att jag länge har följt den gröna rörelsen i Europa och är förvånad över att Miljöpartiet så tydligt väljer att inte göra samma analys som många andra gröna partier. De ser gemensamma europeiska problem och ett EU som behövs eftersom vi har gemensamma utmaningar i kontrast till de länder eller de partier som i stället vill använda EU för enskilda nationella intressen. Miljöpartiet i Sverige vill inte ha EU-samarbetet över huvud taget. Och om man vill ha det ska det vara platt och brett.
Då kan man bara minnas hur rörd en av våra kolleger var i dag när hon tackade EU för allt vad EU hade gjort för hennes hemland.
Man kan också se de ansträngningar som människor i Bulgarien och Rumänien gör för att komma med i ett samarbete som är effektivt och verkningsfullt och som fungerar. Om det bara blir plattare och bredare och bredare, då är det väl inte så intressant att gå med eftersom det då inte kommer att vara tillräckligt effektivt att möta de utmaningar som vi ser, vare sig det handlar om internationell brottslighet, gränsöverskridande terrorism eller omfattande miljöproblem som vi måste lösa gemensamt? Då måste vi ha ett beslutsfattande för det som fungerar.
Vi firar i dag Europadagen här. När Lotta Hedström talar om att man tvingas till något inom det samarbetet verkar det som att Miljöpartiet inte har förstått att Sverige är ett av 25 länder, att vi inte är med för att tvingas till något utan för att vara med och ha möjlighet att påverka. Det är därför som vi efterlyser en regering som vet vad den vill i EU och kan bidra med något.
Inte undra på att vi har den situation vi i dag har. Miljöpartiet vill ju inte ha det här samarbetet och bidrar samtidigt till att hävda att det nu sker ett vapenskrammel. När vi vill öka EU:s förmåga att bistå människor i nöd och samla säkerhet för att kunna erbjuda utveckling för utsatta människor är det, tycker jag, synd att man kallar det för vapenskrammel. Snarare är detta en fortsättning på ett fredsprojekt som är unikt.