Herr talman! Det är som sagt hela EU-politiken som vi nu har under lupp. Vi passar på att tala om var vi står och vad våra positioner är. Självklart står Miljöpartiet också bakom det förra betänkandet. Vi valde att inte gå upp och instämma i det välkomnande och credo som alla andra hade men vi tycker likadant i den frågan.
Europa är för oss vårt vardagsrum. Resten av världen är hela gården. Det är där vi bor. Det finns inte och ska inte finnas en motsättning, några murar, mellan vårt vardagsrum, vårt eget land, och resten av världen. Vi är en familj. Det är den globalistiska utgångspunkten för Miljöpartiet.
Precis som Agne sade kan man inte prata om allt, utan jag kommer att göra fyra nedslag på de fyra områden som är viktigast för oss. Jag börjar med det bästa, och det är just utvidgningen. Utvidgningsarbetet är det bästa som hänt EU. Men i motsats till Centerpartiets slogan, som de vill hamra in, säger vi: Ju bredare och plattare, desto bättre. Ju mer markkontakt EU har och ju mer utspätt EU blir, desto bättre är det.
Då blir inte heller problematiken med grannskapsområdet och skärningspunkterna till omvärlden så problematiska. Om inte EU vore så monolitiskt och ett sådant cementblock skulle inte utvidgningsproblematiken finnas. Då skulle man inte behöva ängsligt fråga sig om alla kan vara med. Ska vi inte låta hela Mellanöstern vara med i EU, kanske hela världen? Det handlar alltså om ett bredare och plattare samarbete där man låter sig berikas och själv bidrar med det man har.
Utvidgningen med de tio har ju berikat Europa. Det har gjort oss både ekonomiskt och kulturellt rikare. Turkiets framtida eventuella medlemskap kommer också att berika oss kulturellt, förutsatt att alla de kriterier som har satts upp uppfylls. Vi har varit väldigt noga med det i dag när Turkiet är på besök i Sverige och vi har haft tillfälle att ställa frågor. Vi kommer inte att skapa en gräddfil bara för att Turkiet ska få vara med, utan de krav som ställs, framför allt på MR-sidan, måste uppfyllas.
Jag vill passa på att flika in att Köpenhamnskriterierna inte är särskilt specifika. Vi skulle ha en mycket tydligare MR-standard. EU har något bra att komma med när det gäller att sätta press på andra länder för att komma upp till acceptabla standarder för mänskliga rättigheter. Man kan förstå länder som Bulgarien och Rumänien - som vi som sagt också hälsar välkomna - och hela det gamla östblocket. Självklart vill man komma ut ur en gammal kolbox, ut i solljuset. Problemet är kanske att man blir så bländad av skenet att man inte ser att läsa det finstilta.
Ett bredare och plattare EU kommer självklart att kräva andra beslutsformer och en större demokratisk tydlighet.
För att förstå det som sker i EU-processen brukar vi säga att det är ett handelsblock. Från början var den europeiska gemenskapen ett handelsblock som gradvis ville bli en stat. Man försöker bit för bit lägga de tre tydliga kriterierna på plats. Man har en territorialgräns, tyvärr med höga murar. Man skaffar sig en armé med tilltagande militarisering. Med stora ansträngningar vill man ha en gemensam valuta. Det har som tur är inte lyckats ännu.
Utvidgningen är, som sagt, i grunden den bästa processen hittills. Utmaningen ligger fortfarande i att skapa regler på tjänstemannaområdet för arbetsmarknadens krav och fackliga krav så att det med lätthet går att flytta runt, bo och arbeta var man vill. Där har vi fortfarande ett gemensamt samarbete som måste lösas.
Det andra området är inte alls lika trevligt. Det är det område där Miljöpartiet har mest problem, och fortfarande är mest kritiskt mot EU. Det gäller den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken. Ska den innebära att alla ska tycka lika? Skulle vi på något sätt ha tvingat folk att tycka lika vid tiden för Irakinvasionen för tre år sedan? Innebär den att alla ska vara lika tysta, det vill säga lika lojala? Det såg vi exempel på när hela EU-kollektivet teg vid kärnvapennedrustningsförhandlingarna i New York i fjol då ingen tilläts kritisera Storbritannien som höll på att rusta upp sitt kärnvapeninnehav. Det är inte heller en bra väg.
Det kanske innebär att alla ska ställa upp. Ja, det är egentligen vad den militariseringsprocess som är kärnan i den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken handlar om. Det är tyvärr den kärna som finns där. I kärnan av kärnan ligger den europeiska försvarsbyrån. Den är inte till för något annat än att utveckla vapen och underlätta köp och handel med vapen. Det är mycket tråkigt. Det läggs väldigt mycket pengar, energi och resurser på detta.
Vi har i den avdomnade konstitutionen, som verkar kunna väckas, en solidaritetsklausul som enligt EU:s egen högsta befälhavare är starkare än Natos solidaritetsklausul. Låt vara att det står att den ska appliceras när det gäller terrorhot. Vi vet alla hur väldigt tänjbara terrorbegreppet och terrorhoten är och hur mycket nyttigt som det kan användas till.
Vi ser ett stort problem med den överlappning mellan EU:s militarisering och egna styrkor och strukturer som sker gentemot Nato. Här råder stor förvirring. Budskapet är inte klart. Ska det vara egna strukturer? Nej, de ska inte konkurrera med Nato. Å andra sidan fortgår uppbyggnaden i egen regi. Alla EU-länder är inte Natoländer ännu.
I den vilande konstitutionen finns också en klart uttalad önskan, ett förpliktande, där varje ingående EU-stat ska öka sina militära investeringar. Detta är en pågående militarisering. Det tycker inte Miljöpartiet är bra.
Reservation nr 3 vill vi yrka bifall till.
Det finns också en intressant diskussion om huruvida EU ska vara en motvikt till USA - det har att göra med Natodiskussionen - eller om EU och Nato egentligen har sammanfallande värderingar och intressen i en transatlantisk länk. Här finns inte heller något entydigt budskap. Vi har dock ett entydigt budskap som säger: Varken en bipolär värld igen eller en flerpolär värld och framför allt inte en unipolär värld med
en
stormakt. Låt oss ha platta samarbeten över hela världen utan stormaktsbildningar.
Vi vill naturligtvis också se ett förverkligande av den civila fredskår som eventuellt är på väg som är en grön tanke och som har fått fäste i EU-parlamentet. Vi vill naturligtvis se mer av konfliktförebyggande arbete. Det är där pengar, kraft, resurser och kunskaper ska satsas, inte på det eviga militära upprustandet och vapenskramlandet.
Som medlingskapacitet har EU naturligtvis en jättestor roll att spela och man kan ta mer prestigepoäng på att vara en duktig medlare.
Jag vill också klargöra Miljöpartiets ställningstagande runt den
battle group
som byggs upp i EU:s regi. Vi tycker naturligtvis att det svenska militära försvaret på sikt bör monteras ned. Men vi har inte en värld utanför Sverige och EU som är helt lugn och fredlig. Det behövs någon med ett världsmandat från FN som kan gå in och stabilisera. Eftersom många länder inte har den kapaciteten att erbjuda accepterar vi tills vidare att FN ska kunna anropa EU. Därför har också Miljöpartiet biträtt en omställning i den riktningen av det svenska försvaret.
Det tredje området som jag ska beröra är den avsomnade konstitutionen.
Frågan är egentligen vad det är för poäng med att ha en konstitution när man inte alltid lyder den. Vi har ju sagt att om några länder röstar emot så är den död. Nu verkar den inte vara död. Den sprattlar lite och kanske väcks åter av Finland och Estland i dagarna.
Vi har inte sett någon reflexionsperiod. Vi har inte sett en tankepaus och än mindre någon debatt. Det är tyvärr inte den folkliga angelägenhet som det borde vara. Det kanske finns en tanke med det. I så fall är det mycket beklagligt. Motsatsen till god demokrati är nämligen brådska och att hasta igenom någonting och tvinga fram någonting. Så gick det med konstitutionen.
Slutligen vill jag säga något om olika delsamarbeten. De lyckade har till exempel varit den synkronisering som pågår vad gäller bekämpning av trafficking. Det tycker Miljöpartiet är bra. Ansatsen till hållbar utveckling, som det ännu inte har blivit så mycket av, talade sig Agne varm om. Det skulle kunna bli bra. Just vad gäller miljöarbetet skulle man kunna tänka sig regelrätt överstatlighet. Gemensamma gränsöverskridande problem bör kunna lösas med tvingande nödvändighet.
Kemikaliesamarbetet är inte lyckat. Fiskeripolitiken är en katastrof. Mer vägtransporter och mer kärnkraft är misslyckanden i miljösamarbetet.
EU skulle kunna bli bättre på att skapa plattformar för civilt utbyte mellan människor, mellan sina grannstater och EU:s randländer och för ungdomar. Vi skulle till exempel kunna minska viseringsproblemen.
Rent negativ är till exempel alkoholpolitiken, vilken redan har diskuterats här. Vi välkomnar både Vänsterpartiet och Folkpartiet att rösta på den gemensamma kd- och mp-reservationen.
Asyl- och migrationspolitiken är näst efter militariseringen det riktigt svarta och trista. Den har inte gett ett dugg mer säkerhet vare sig i Europa eller runtomkring. Den har skapat en enorm ångest, ett Schengeninferno. Det är ett stort misslyckande. Den så kallade fjärde friheten för människor, var finns den?
Slutligen kan man naturligtvis se Europa som en stor möjlighet. Jag är egentligen mest positiv och hoppfull. De svarta inslagen måste vi också se. Det finns mycket EU-nationalism.
Det finns en neokolonialistisk inställning exempelvis till Västsahara där man följer den franska gamla kolonialstatens exkludering av Västsahara. Det finns en högerpopulism som breder ut sig lite varstans i EU-familjen och som är svår att stävja.
Vi behöver mer öppenhet i dokument och papper, så att vanliga människor och aktiva medborgare kan ta del av besluten. Vad vet vi i Sverige om vad som sker i regeringsförhandlingarna? Inte ens EU-nämnden får tillräckligt med information i god tid. Öppenheten är inte bra. Den bör bli bättre.
Bygget kostar också för mycket pengar. Vi tycker att ett tak på 1 % av bnp vore rimligt eftersom en stor del fortfarande går till en högindustrialiserad jordbrukspolitik som inte riktigt gagnar Europa.
Sammanfattningsvis: Vi vill ha mer civil dialog och mer äkta och behövligt samarbete på relevanta områden som lyckas, inte maktstrukturer av i dag. Vi vill ha mindre vapensatsningar och mindre av statsbildning och mer samarbete med hela världen.