Herr talman! Jag vill understryka några saker. Det
har gått väldigt långsamt, och det har varit en väldig
motvilja mot att lagstifta i det här ärendet.
Charlotte Cederschiöld säger att det är viktigt med
rättssäkerheten, och jag delar den uppfattningen.
Men tänk då på rättssäkerheten för dem som har
diskriminerats! De är många, och de har ökat i
antal.
När det gäller de sakliga frågorna vill jag säga att
indirekt diskriminering är mycket vanlig. En
mängd olika krav kan ställas där man kan hävda att
det inte är fråga om avsiktlig diskriminering och där
det är oerhört svårt att bevisa att förfarandet är
avsiktligt. Jag tycker att det rimliga är den
uppfattning som Diskrimineringsombudsmannen
hade, nämligen att arbetsgivaren kanske inte insett
men rimligen borde ha insett den diskriminerande
effekten av viss föreskrift. Så har man för övrigt i
lagstiftningen både i USA och i England.
Sedan skall man ha höga krav på bevisning för att
ha rättssäkerhet, och det kommer man att ha. Det
kommer inte att vara lätt att döma en person för
diskriminering.
På samma sätt är det när det gäller att ha ett mer
generellt begrepp än vad som föreslås i den här
lagen. Här är det t.ex. nödvändigt att någon anställs
för att jag skall kunna hävda att någon har blivit
diskriminerad. Det finns många situationer där alla
sökande är invandrare, och invandrare passar inte.
Frågan dyker aldrig upp, trots att det uppenbart är
en diskriminerande situation för invandrare.
Det är sådant som vi från Vänstern vill komma åt,
och det var sådant som
Diskrimineringsombudsmannen ville komma åt,
just det diskriminerande momentet i
anställningssituationen. Jag beklagar att man inte
har kunnat komma oss till mötes där. Men trots att
jag är mycket kritisk så vidhåller jag min
ståndpunkt att det är ett framsteg och ett mycket
stort framsteg att Sveriges riksdag kommer att anta
en lag som förbjuder och straffsanktionerar
diskriminering i arbetslivet på grund av etniska
skäl.