Herr talman! Det är mycket glädjande att stå här
och kunna konstatera att vi är på väg att få en
lagstiftning som förbjuder diskriminering i
arbetslivet. Detta säger jag trots att jag kommer att
yrka bifall till delar av min meningsyttring, som
innebär en ganska stark kritik när det handlar om
tillämpningen, området och utformningen av
lagstiftningen.
Diskriminering av människor strider mot mänskliga
rättigheter. Enligt vår uppfattning är vi helt enkelt
folkrättsligt förpliktade, genom FN:s
rasdiskrimineringskonvention, att ha en lag mot
diskriminering i arbetslivet. Sverige har fått kritik
för att vi inte har haft denna lagstiftning, och det
har gjorts många försök att införa en sådan. Vi i
Vänsterpartiet har motionerat, och det har gjorts
en serie utredningar. Samtliga de parter och
instanser som bryr sig rejält om denna fråga har
yrkat att en lagstiftning skall införas.
Vi hade varit gladare om utskottet hade kommit
närmare det förslag som
Diskrimineringsombudsmannen lade fram 1989.
Delar av det förslaget har vi inkorporerat i vår
motion med anledning av propositionen. Men
utskottet har inte gått på vår linje. Jag tänkte bara
i all korthet redogöra för några punkter som vi
tycker är särskilt viktiga.
Diskriminering i arbetslivet är mycket vanlig. Jag
tycker att utskottet gör ett starkt understatement
när man i betänkandet säger att det ''finns skäl att
anta att etnisk diskriminering förekommer på den
svenska arbetsmarknaden och att nuvarande
rättsregler inte ger ett tillräckligt gott skydd''.
AMS, Diskrimineringsombudsmannen,
Flyktingrådet -- ja, det är många som talar ett helt
annat språk: det är vanligt att diskriminering
förekommer. Nuvarande rättsläge gäller inte alls,
vilket utskottet påpekar på ett annat ställe i
betänkandet: ''Någon rättslig möjlighet att ingripa
ens mot uttrycklig etnisk diskriminering i en
anställningssituation finns emellertid inte.'' Det är
därför så mycket viktigare att införa en lagstiftning.
Våra alternativ innebar och innebär ett generellt
förbud. Det är i enlighet med vad
Diskrimineringsombudsmannen föreslog. Det är i
enlighet med vad experten i EDU, Utredningen om
etnisk diskriminering, Gunilla Upmark, har
föreslagit. Det är i enlighet med vad
Invandrarverket och Flyktingrådet har krävt.
Det innebär att man mycket starkare går på
begreppet diskriminering. Det innebär inte att man
nödvändigtvis måste ha en anställning som gör att
man blir förbigången, så att man därmed får föra en
argumentation som kanske mera handlar om
meriter och meritvärdering. Det är fråga om just
diskrimineringen när man blir förbisedd,
förbigången, inte blir kallad till en intervju eller blir
ratad direkt. Det är just den diskriminering som
skall vara brottet.
På samma sätt menar vi att indirekt diskriminering
skall vara förbjuden och leda till sanktioner. Det är
mycket vanligt, kanske vanligare, med en indirekt
diskrimineringssituation än en direkt. Därmed inte
sagt att det är självklart enkelt att skilja på de här
begreppen.
Här säger utskottet att man tar för givet att vi
menar att en indirekt diskriminering handlar om en
uttrycklig och avsiktlig diskriminering. Men det är
inte alltid så enkelt. I vår motion har vi också
definierat det så som det brukar definieras, t.ex. i
den engelska lagstiftningen och i
Diskrimineringsombudsmannens förslag: Indirekt
diskriminering innebär att till synes neutrala regler
eller villkor uppställs som gäller för alla men som
får till följd, rent faktiskt, att det bara är
medlemmarna i en viss grupp eller i vissa grupper
som missgynnas. Det kan handla om överdrivna
krav på kunskaper i svenska språket. Det kan
handla om viss klädsel -- det har förekommit sådana
fall, med sikher och turbaner. Det är alltså sakligt
omotiverade krav, som får till effekt att människor
tillhörande en annan etnisk grupp särbehandlas
negativt.
För oss har det varit viktigt att markera att
lagstiftningen är för begränsad. Många andra
instanser har markerat detsamma. Jag upprepar:
Diskrimineringsombudsmannen går på vår linje,
liksom experten i Diskrimineringsutredningen.
Vi har även föreslagit att ekonomiskt skadestånd
skall kunna utverkas, eftersom man inte kan
ogiltigförklara det faktum att man inte får en
anställning.
Vi har också betonat -- det kanske är det allra
viktigaste -- möjligheten att fördela
rättegångskostnader, så att människor inte
undviker att gå till domstol för att få sin sak prövad
därför att de är rädda att få betala motpartens
rättegångskostnader. En regel om sådan fördelning
av rättegångskostnader hade varit mycket rimlig att
införa i detta fall.
Det här betyder, summa summarum, att vi vill
utvidga skyddet mot diskriminering. Vi vill både
utvidga tillämpningsområdet och skärpa själva
utformningen av förbudet mot särbehandling av
etniska skäl.
Vi vill också se till att processen,
rättegångssituationen, inte innebär att man håller
tillbaka prövningar i domstolen som borde ha
kommit till stånd.
Herr talman! Jag ställer mig bakom Vänsterpartiets
meningsyttring, som jag har avgivit till
betänkandet, men jag yrkar bifall till mom. 3, 4 och
6, för att spara tid vid voteringen.
Herr talman! Ytterligare några frågor berörs i detta
betänkande. Diskriminering är något fasansfullt för
den som drabbas. I december 1993 avslog riksdagen
en motion från Vänsterpartiet om viss politisk
diskriminering. Jag har sett många sådana fall.
Jag har också sett fall där människor som har
fysiska eller andra handikapp diskrimineras. Det
finns all anledning att göra något på detta område.
Jag vill därför yrka bifall till den
socialdemokratiska reservationen, som avser
diskriminering av handikappade.
Låt mig säga att det här blir allt vanligare i dag, när
det ställs hårdare krav i arbetslivet, där man skall
bli socialt accepterad, skall vara med i ett team,
skall ställa upp och det blir ett slags samhörighet.
Den som är litet ovanlig riskerar att slås ut.
Slutligen, herr talman, vill jag notera att utskottet
har behandlat vår motion Ju615 mycket positivt.
Den handlar om diskriminering av homosexuella.
Just i motionens text talas det om att det vore bra
att inkorporera ett förbud mot diskriminering av
homosexuella i den här lagstiftningen, men den
gäller trots allt etnisk diskriminering.
När det handlar om diskriminering av
homosexuella är situationen lika förfärande för
individen. Det är med mycket stor glädje som jag
har kunnat konstatera att utskottet förklarar att en
sådan här lagstiftning är behövlig, men att den
måste beredas närmare av regeringen i samband
med en del andra förslag på det området. I det fallet
är jag alltså utomordentligt nöjd med utskottets
behandling.