Herr talman! I arbetsmarknadsutskottets
betänkande nr 9 tillstyrker utskottet regeringens
förslag att med verkan fr.o.m. den 1 juli 1994 införa
regler och förbud mot etnisk diskriminering i
arbetslivet. De nya reglerna skall tillsammans med
de nuvarande utgöra en ny lag mot etnisk
diskriminering.
Det råder enighet om den grundläggande synen i
detta betänkande, nämligen att diskriminering är
av ondo. Samtidigt får lagstiftaren inte låta sig
förblindas i sin iver att uppnå viktiga mål, så att i
stället rättssäkerheten träds för när.
Saklighet, opartiskhet och meritvärdering bör
principiellt ligga till grund för anställning. Även om
en jämförelse av meriter är nödvändig även vid
etnisk diskriminering, liksom vid brott t.ex. mot
jämställdhetslagen, kan även många andra faktorer
tillkomma. Den som haft diskriminerande avsikter
straffas. Anklagelser mot en en arbetsgivare om
etnisk diskriminering har en moraliskt nedsättande
innebörd, varför lagstiftningen kan komma att
bidra till att arbetsgivaren blir mer medveten om
sitt förhållningssätt och därmed beter sig så att han
inte riskerar att drabbas av lagen.
Det råder delade meningar om det ur rättslig
synpunkt nödvändiga i att införa nationell
lagstiftning på området. Oavsett synpunkterna i
detta avseende föreslår regeringen och nu utskottet
att nationell lagstiftning införs.
Vår lag mot etnisk diskriminering från 1986
omfattar hela samhällslivet och fördömer totalt
etnisk diskriminering, dock utan att innehålla
förbud. Lagligt skydd mot diskriminering finns
även i LAS. Överträdelser kan leda till skadestånd.
Den fria arbetsledningsrätten får inte tillämpas
otillbörligt eller godtyckligt.
Den lag som nu föreslås gäller hela
arbetsmarknaden. Den gäller både arbetssökande
och arbetstagare. Överträdelse sker om någon
verkligen handlar diskriminerande, dvs. på grund
av någons etniska ursprung avstår från att anställa.
Själva beslutet att diskriminera utgör grunden för
överträdelsen. Att mer allmänt lagstifta mot
diskriminerande beteende skulle kunna leda till
orimliga situationer och riskera rättssäkerheten.
Om beteendet lett till att något annat än saklig
grund bidragit till särbehandling av en
arbetssökande, kan detta läggas arbetsgivaren till
last. Skadestånd kan då utdömas. Längre kan man
knappast gå i en rättsstat.
Vad beträffar arbetssökande gäller ideellt
skadestånd, eftersom det här är förenat med ofta
omöjliga bedömningar att fastställa när en tänkt
anställning skulle ha börjat eller slutat respektive
vilka löne- och anställningsvillkor som skulle ha
gällt om en förhandling eventuellt hade kommit till
stånd.
Det kan ifrågasättas om det över huvud taget vore
möjligt att konstruera en reglering som kan
tillämpas på det otal olika möjligheter som kan
uppkomma i en sådan situation. Om man nu även
har målet att bevara rättssäkerheten i
lagstiftningen, vilket utskottsmajoriteten har, får
man hålla godtycket stången.
Att formulera generella föreskrifter som kan
användas i specifika anställningssituationer
förefaller vara en vansklig uppgift.
Förbudslagstiftningen måste också gå att tillämpa,
och det är lättare om lagen är tydlig än om den är
allmän och då ofta oklar. Dessa synpunkter delas av
regeringen och utskottet med undantag för
vänsterrepresentanten.
Om arbetsgivaren tillämpar neutrala regler men
med diskriminerande avsikt, blir detta i praktiken
direkt diskriminering, dvs. gränsdragningen mellan
direkt och indirekt diskriminering är något oklar.
Avsiktliga fall av indirekt diskriminering omfattas
av lagen.
Vänsterns önskemål om fördelning av
rättegångskostnaderna är redan tillgodosett med
den undantagsregel som finns i arbetstvistlagen.
Om en princip behöver prövas står det AD redan
fritt att ändra kostnadsfördelningen. Finns
principen redan prövad blir ju ytterligare
domstolsbehandling onödig.
Den socialdemokratiska reservationen berör ett
mycket viktigt område, de funktionshindrades
situation på arbetsmarknaden. Detta är en
betydelsefull fråga för regeringen, och därför
avsätts 1,5 miljarder kronor för yrkesrehabilitering,
6,4 miljarder kronor för lönebidrag,
arbetshjälpmedel, näringshjälp och arbetsbiträde
samt 4,9 miljarder kronor för Samhall, inalles 12,8
miljarder kronor.
En ny lagstiftning om arbetslivets tillgänglighet för
personer med funktionshinder är aktuell. Den skall
ersätta delar i främjandelagen, som ligger för
översyn i Arbetsrättskommittén, vilken beräknas
vara klar våren 1994. Det finns därför skäl att
avvakta ARK:s överväganden, så att en samlad
bedömning kan göras när det gäller de
funktionshindrade. Detsamma gäller beträffande
de homosexuella, som ju berörs av
Partnerskapskommitténs resultat, vilket nu bereds i
regeringskansliet.
Även om Vänstern inte är helt nöjd med längden i
steget, kan man konstatera att alla partier tycker att
arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 9 är ett
steg i rätt riktning och att det finns stor enighet i
betänkandets huvudsakliga delar.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan i arbetsmarknadsutskottets betänkande
nr 9 samt avslag på den socialdemokratiska
reservationen och Vänsterns meningsyttring.