Herr talman! Det var ett väldigt vackert tal om de lokala och regionala beslutsfattarna. Men de styrs ju i hög grad av de statliga besluten. Satsar ni en krona på teater får ni en statlig krona, annars får ni inte den. Det är en väldigt stark styrning som kommer den vägen till länsinstitutionerna och konsulenterna. Man ställer upp de här kraven i stället för att skicka ut en påse och säga: Använd det här på det bästa sätt ni kan, för vi tror på er. Ni kan hur era kulturtraditioner fungerar. Ni har era visioner. Då får de besluta. Nu blir det ofta så att man säger: Till det får vi riktade pengar från staten, då går vi åt det hållet. Då faller tyvärr det vackra tal som du höll om självbestämmandet.
Jag vill också anknyta till det Gunilla Tjernberg tog upp om långsiktigheten. Jag ska precisera mig till anslagssparandet. Tycker du, Lars Wegendal, att det är en bra metod att när man ser att det blir ett överskott av medel för ett år dra in de medlen och inte låta institutionen, Dramaten eller Operan - vi har ju nationalscener också, och där ska det naturligtvis vara en nationell politik - använda dem till det de kanske har planerat på längre sikt därför att medelstilldelning är ett statiskt förhållande? Ser du inte risken att man om man i december ser att man har ett överskott, för jag hoppas att de har koll på sin ekonomi, börjar handla upp de pengarna? Jag har sett detta i tidigare skede i landstingssammanhang. Men vi övergav som väl var den principen.