Herr talman! Vi möts när det är ljust ute, men ändå skymmer det. Vi har stora orosmoln i form av länder som går i auktoritär riktning, strömningar i land efter land som vill montera ned demokrati och mänskliga rättigheter för att ersätta det med någonting annat. Vi har demokratier där man separerar barn från deras föräldrar och låser in dem. Vi har andra länder där man håller barn åtskilda från sina föräldrar med lagar och regler. Vi har länder som lämnar samarbeten som EU, och vi har krafter som vill lämna samarbeten som EU. Det är som att man inte känner till vår historia. Det är som att man inte förstår varifrån Europa kommer och varför vi har EU-samarbetet. Hade vi inte haft EU-samarbetet skulle vi ha behövt uppfinna det, och vi ska inte förskingra arvet från Adenauer, Schuman och de Gasperi.
Det här kan framöver också få stora konsekvenser för Sverige och svensk ekonomi. Vi har hört flera talare tidigare här peka på vikten av svensk export till EU, vikten av att vi har ett samarbete och vikten av att det fungerar. Vi ser också ett begynnande handelskrig som kan få stora konsekvenser.
Detta kommer varje regering att behöva ha högt på sin agenda. Jag hoppas också att vi i denna kammare kan samarbeta brett för att se till att Sverige blir en stark röst för att behålla de samarbeten som vi finns i och utveckla dem, inte avveckla dem.
I dag är mandatperiodens och riksdagsårets sista dag. Det är examensdags. Det är betyg i årskurs 4, om man så vill. Det är dags att värdera oppositionens alternativ men framför allt att titta på facit av regeringspolitiken.
När det gäller ekonomin har det varit goda förutsättningar, en kraftig och långvarig högkonjunktur. Alliansens jobbreformer har till stora delar legat kvar och gett en god grund för en växande ekonomi.
Vi har ett bra land med hög utbildningsnivå, naturresurser, innovationer, driftiga entreprenörer, ett enormt engagemang i civilsamhället, många som går till jobbet i ur och skur, och vi har hög tillit mellan människor - samhällsekonomins dolda tillgång.
Regeringen har gjort ett och annat som har varit bra. Internationellt har man gjort bra insatser för att få till stånd Parisavtalet - där har Sverige spelat en viktig roll -, nationellt har man arbetat med den viktiga klimatlag som förbereddes och antogs i bred enighet. Mer resurser har lagts på skolan. Yrkesvux har byggts ut, som har varit bra. Det införs möjlighet till CSN-lån för körkort. Det har varit fortsatt arbete med standardiserade vårdförlopp och konstruktiva energisamtal. Men på det stora hela är facit ytterst magert.
Mycket av den goda ekonomiska utvecklingen har skett trots, inte tack vare, regeringen. Om regeringen försöker sig på skönsång så här på examensdagen om fröjd och lyckliga dagar klingar det falskt. Det är med regeringen som med ett resebolag som lovar och säljer en kryssning till kontinenten men aldrig riktigt lyckas lämna hamn. Det spelar ingen roll om man målar om hyttdörrarna, delar ut lite gratis matbiljetter och erbjuder frispel på shuffleboarden om fartyget är fast förtöjt med passivitetens tampar. Resan blir liksom inte av hur mycket regeringen än drar i ångbåtsvisslan.
Det utgiftsregn man har ägnat sig åt, som betalas med höjda skatter på dygder som arbete, givmildhet, förkovran och sparande, kan inte dölja att regeringen misslyckats med sin huvuduppgift.
Man lovade lägst arbetslöshet i Europa. Nu är läget sämre - runt en femtondeplats. Fler arbetslösa står längre från arbetsmarknaden än tidigare. Man sa att vi skulle ha 10 000 fler polisanställda. Nu har vi färre poliser än när mandatperioden började - försämrad polistäthet. Man lovade alla med diagnosen cancer vård inom fyra veckor. Men inte ens hälften med den cancerform som skördar flest liv i Sverige, lungcancer, får vård inom sex veckor. Vårdköerna har mer än fördubblats. Och när välfärdens grunder svajar hjälper inga gratisentréer, fria busskort, elbåtmotorpremier, fackavgiftsavdrag eller byggsubventioner. Sverige betalar därför ett högt pris för regeringens passiva politik.
Priset betalas av dem som inte får chansen att visa vad de går för i en arbetsgemenskap, när trösklarna är för höga in till arbetsmarknaden. Det betalas av de äldre, som inte får bryta isolering och otrygghet med en plats på ett äldreboende. Det betalas av dem som är utsatta för brott, inte minst i förorterna, som inte vet om bilen som ska ta dem till jobbet står till förfogande eller i lågor. Och det betalas av alla de sköra och utsatta personer som är beroende av LSS, som är i behov av vård men som får vänta i allt längre vårdköer. De har inte och Sverige har inte råd med detta en mandatperiod till.
Vi kan inte fortsätta med en regering som har stora resurser till sitt förfogande men som gräver ned talenterna. En passiv politik behöver ersättas av en aktiv reformagenda för Sverige, för vi har förutsättningar. Vi har entreprenörer redo att släppa loss sin kraft. Vi har de som kommit till vårt land som inget hellre vill än att få bidra. Vi har föräldrar som vill det bästa för sina barn. Vi har vårdpersonal som gör enorma insatser. Och vi har en arsenal av kristdemokratiska reformer och alliansreformer redo att sjösättas.
Vi har reformer för jobb med yrkesutbildningar, skattelättnader på arbete så att fler jobb kan växa fram och etableringsjobb där man får chansen att lära sig jobbet på jobbet. Vi har reformer för trygghet - 10 000 fler poliser med högre löner och bättre villkor, hälften med tydlig lokal förankring. Vi har reformer för familjerna med flexibel föräldraförsäkring, med föräldrastöd så att man orkar finnas där för sina barn med bättre ekonomi.
Det fanns en lapp här utanför som man kunde skriva på med frågan: Vad är valets bortglömda fråga? Jag skulle säga att mandatperiodens bortglömda fråga är alla de äldre som inte får chansen att komma in på ett äldreboende, som inte får chansen att bryta den otrygghet och isolering som många faktiskt upplever.
Detta behöver vi ändra på. Vi behöver öka stödet till kommuner som bygger äldreboenden, bestraffa dem som inte klarar att göra det som de ska och rejält höja en äldreboendemiljard så att vi får på plats fler äldreboenden och också ger äldre själva makt och myndighet att fatta beslut om att bryta ensamhet. De ska inte vara beroende av myndigheters makt. Då krävs också förbättringar av äldres ekonomi, så att man kan efterfråga de anpassade boendena, genom höjt bostadstillägg och skattelättnader för pensionärer.
Vi har reformerna för vården. Vi rensade upp efter Göran Perssons vårdköer, och vi kan rensa upp efter Stefan Löfvens. Vi satsar mest resurser till vården och omsorgen, väsentligt mer än regeringen. Men det handlar inte bara om pengar utan också om reformer för kvalitet och kortare köer och för att vi ska få fram de tillgängliga vårdplatserna, som gör att vi kan minska vårdskador och se till att människor får vård i rätt tid. Vi bygger ut primärvården så att man inte ska behöva åka lika ofta till akuten utan får rätt vård, i rätt tid och vid rätt tillfälle.
Vi behöver också ha en kraftigt utbyggd hemsjukvård för att stoppa vårdkarusellen för äldre, så att vården kommer de sjuka och sköra till del.
När människor kan se att ett välfärdssvek vänds i ett välfärdslöfte kan tilliten öka, som betyder så mycket för ekonomin. Men det räcker inte. Det krävs också en politik som ser civilsamhällets betydelse och att vi också skapar välfärd för våra familjer, föreningar, församlingar och företag. Det är de goda gemenskaperna som bygger Sverige starkt, som inte föder hat utan framtidstro och som gör att vi genuint kan möta varandra. Där blir värderingar inte en uppsättning åsikter utan handlingar av förväntan, förlåtelse, förståelse och kärlek. Och politiken måste ge dessa gemenskaper syre, utrymme och stöttning. Det gäller kanske särskilt i en tid då nedmonteringen av det medmänskliga kan gå fort.
Herr talman! Det är dags för förändring. Vi kristdemokrater har klivit in förr när det har varit tomt och trött i Regeringskansliet, och vi har gjort det tillsammans med den reformkraft som stavas Alliansen. Det är dags att byta ut denna regering till en annan - med ett starkt kristdemokratiskt inslag - för att bygga ett samhälle med frihet utan egoism och med solidaritet utan socialism.
(Applåder)