Herr ålderspresident! Jag hade nöjet att under min frukost läsa Magdalena Anderssons dagsfärska debattartikel i Dagens Nyheter. Som så ofta när finansministern uttalar sig väcks det en rad följdfrågor som jag tänkte passa på att ställa.
För det första: Som så ofta var det den vanliga visan om att det var så stora underskott under finanskrisen och åren därefter. Det som inte står i artikeln är ju att Socialdemokraterna föreslog ännu större underskott när de hade chansen.
För det andra: Finansministern säger att bostadsbyggandet är rekordhögt. Men hon nämner inte det faktum att byggandet nu minskar. Det är ett av de oroväckande tecken som vi ser i svensk ekonomi.
Hon skriver också en hel del om arbetsmarknaden men nämner inte över huvud taget, klokt nog, regeringens mål som nu är längre bort än när man tillträdde - målet om EU:s lägsta arbetslöshet.
Hon nämner att det är dubbelt så många som studerar till polis, men hon nämner inte att det är färre som arbetar som polis.
Min främsta kritik är mot artikeln och finansministerns arbete är de tre slutpunkterna. Nu fick hon chansen att beskriva visionerna framåt, för det är väl det som valrörelsen ska handla om.
De tre punkterna är följande: Alla som kan jobba ska jobba, välfärdens finansiering ska säkras och Sverige ska vara ett bra land att åldras i. Det är tre plattityder som jag tror att alla partier kan instämma i.
Men det som behövs på riktigt under de kommande åren är ett antal grundläggande reformer. Samma internationella bedömare som finansministern själv hänvisar till säger att arbetsmarknaden måste släppa in dem som i dag inte kommer in. Bostadsmarknaden måste vara mer rörlig, och skattesystemet blir alltmer omodernt. Det här måste lösas, men finansministern är svarslös.