Herr talman! När jag nu tar mig friheten att
komplettera Carl G Nilsson gör jag det med den
utgångspunkten att jag på något sätt tycker mig kunna
skönja en successiv förskjutning av de traditionella
jaktformerna i negativ riktning utan att det har det
gedigna stöd som ändå åberopas. Jag kan inte låta bli
att nämna att angående annan jakt, som inte står på
föredragningslistan i dag men som vi berörde
häromdagen, hänvisade jag till det dokument som
riksdagen trots allt tagit ställning till mycket entydigt
och klart. Med åberopande av den debatten bekymrar
det mig litet att jordbruksministern även med en
felaktig motivering sopade detta under mattan och var
nöjd, hon tyckte att det var en utveckling i bra
riktning. Jag tycker att det är onödigt för
jordbruksministern, så ohejdat populär som hon är, att
ställa sig på kant de 200 000-250 000 jägarna. Det är
trots allt dessa som i dag vårdar våra viltstammar och
ser till att de finns. Säg inte till mig nu att det kan ha
gått snett på sina håll! Naturligtvis kan det ha gjort det
med tanke på att det är 250 000 som sysslar med
detta. Men visst har det gått ganska bra. Det är trots
allt jägaren som kröker sitt finger vid jakt och som
avgör om det blir skott eller inte. Med andra ord är
detta en ansvarsfull och klok grupp människor som
sköter detta. Ge dessa det förtroende som de förtjänar.
De håller stämma i Stockholm i morgon, och det
skulle kännas motbjudande att de som enda grupp i
vårt land skulle tycka att jordbruksministern inte har
förstått sig på det här. För den skull vädjar jag, med
tanke på den tradition som omfattas av så många
människor och som har vårdats väl, att dessa skulle
ges det förtroende som de förtjänar.