Herr talman! Det här uttrycket som Arne
Andersson använde visar litet grand hur det är att
försöka ge sig in seriöst i en debatt om jakt i Sverige.
Man bemöts på ett mycket oseriöst och fult sätt.
Jag läste zoologi redan 1967, och jag kan
garantera Arne Andersson att jag har umgåtts med
enormt många jägare. Jag har haft många jägare som
lärare. Faktum är att jag inte alls, på något sätt, är det
ni brukar försöka få oss som vill diskutera jakt till,
nämligen en fanatisk antijägarmänninska. Jag har
själv jakthundar och jag är ofta ute tillsammans med
goda vänner på jakter.
Jag tycker att vi måste få en diskussion om jakt
som lyfter sig över det perspektiv som Arne
Andersson just gav ett exempel på. Vi måste få en
öppen diskussion om jakt, där naturvårdare, biologer
och människor som inte är medlemmar i Svenska
jägarförbundet och säger det man skall säga om man
är jägare får vara med i diskussionen. Jag tror att det
även kommer att gynna jakten fortsättningsvis.
Då kommer vi att få den seriösa debatt runt jakt,
som vi faktiskt hade när jag läste zoologi i slutet av
1960-talet. Vi var ute på Öster Malma och satt och
pratade med Lambart von Essen och var faktiskt
överens. Sedan har det skett någonting med jägarna i
Sverige. Det har blivit en hårdare attityd. Det har
blivit mer intresse för skottillfället i stället för
naturupplevelsen.
Den här hårdnande attityden hos jägare tror jag
skadar även jägarintressena. Jag skulle önska att
jägarna i Sverige lyssnade litet grand på Lambart von
Essen, t.ex. i det TV-program som gick för ett tag
sedan, där han också vågar kritisera hur jägarna
diskuterar jakt i dag.
Låt oss få en seriös debatt runt jakten, men låt oss
absolut slippa den avart av argumentation som Arne
Andersson just gav exempel på. Jag kan garantera att
jag är rätt påläst på de här frågorna. Du och jag kan
gärna ta en diskussion om det här, för jag tror att vi
har mycket att ge varandra. Men låt oss slippa den här
typen av slängar här i kammaren.