Fru talman! Fyra av tio barn har någon form av
allergi, en fördubbling på ganska kort tid. Ett av de
stora problemen är den inomhusmiljö som barnen
vistas i. Det kan vara i hemmet, men också under
deras dagliga vistelser i skolor, i daghem m.m.
Ett laborerande med nya oprövade byggmaterial,
slarv i byggprocessen och ett kortsiktigt ekonomiskt
tänkande är stora bovar i det här sammanhanget. Mo-
dern teknik som fungerar bra i teorin och brist på
driftskompetens hos dem som skall hantera anlägg-
ningarna gör ju inte saken bättre.
Gamla väl beprövade kunskaper har fått ge vika
för billigare konstruktioner och metoder som skyndar
på byggprocessen - allt för att få ner kostnaderna och
för att man skall tjäna pengar.
Detta skall nu betalas i form av allergisanering av
sjuka hus-miljöer och rehabilitering av dem som har
blivit sjuka av sitt boende.
Bostadsutskottet uppmärksammade problemet re-
dan i slutet av 80-talet. Men det har inte gett något
större resultat i form av åtgärdsprogram eller konkret
handling från statens sida. Nu dyker dock frågan upp
på bred front som en följd av uppgörelsen mellan
socialdemokraterna och Miljöpartiet, och detta som en
arbetsmarknadsåtgärd som dessutom är ofinansierad
enligt Vänsterpartiets åsikt.
Trots oklarheterna kring finansieringsfrågorna har
utskottshanteringen varit konstruktiv. Den bör vara en
god vägledning för departementet vid den fortsatta
hanteringen av ärendet. Socialdemokraterna har på ett
positivt sätt tagit till sig alla Vänsterpartiets motioner
om boendemiljön och de åtgärder som vi har före-
slagit. Vi vill bl.a. införa sådana begrepp som krets-
lopp och återvinning i lagstiftningen och att Boverket
skall få en mer progressiv roll när det gäller miljö-
och energifrågor som rör boendet.
Utskottet har också tillkännagivit förslag om att
göra det bättre för dem som lider av elallergi, trots att
det inte är vetenskapligt bevisat, vilket är glädjande.
Flera av våra motionsförslag gäller åtgärder för att
byggandet och boendet skall förändras på sikt. Därför
är naturligtvis investeringsförslag av engångskaraktär
inte bra. De måste framöver följas upp med stöd som
återkommer kontinuerligt.
Enligt propositionen skall stödet användas
"framtungt", och åtgärder skall i huvudsak påbörjas
före september 1995. Det är inte realistiskt, utan det
är t.o.m. dumdristigt.
Kunskaperna om vad som skall göras är otill-
fredsställande. De som skall utföra saneringarna
måste få god tid på sig för att kunna inventera och gå
igenom vilka åtgärder som skall utföras.
Boverket och länsstyrelserna bör ha hand om bi-
dragsgivningen. Så litet nya bidragsformer som möj-
ligt bör tillskapas. För framtiden måste en renodling
av olika bidragsformer komma till stånd så att de blir
lätta att hantera och begripliga för dem som skall söka
bidragen.
I dag skapas förvirring när bidrag av arbetsmark-
nadsskäl får olika start- och stoppdatum. Det kan
tyvärr leda till att ytterligare misstag begås. Man
kanske skyndar på byggprocessen för att hinna söka
de bidrag som kan beviljas.
Forskningen kring byggandet är bristfällig. Det
kunde vi som var på Stadshypoteks konferens om
sjuka hus konstatera. Man använder sig av forsk-
ningsmetoder som mäter fel saker och inte ser till
helheten. Det råder brist på tvärvetenskaplig forsk-
ning. Samarbetet mellan forskning och aktörer inom
byggsektorn är dåligt. Det finns få exempel på fullska-
lemodeller som kan utgöra verkliga exempel att stude-
ra. Minskade anslag under mandatperioden är oroan-
de.
Som någon uttryckte det under konferensen: Någ-
ra miljoner till forskning om byggnaders inomhusmil-
jöer skall jämföras med den miljard som går till
forskning om hur man botar symtomen i form av
allergier av olika slag. Detta säger mycket om hur
denna forskning värderas i samhället och hur vi age-
rar. Vi angriper inte roten till det onda, utan vi lindrar
symtomen.
Trots de många positiva skrivningarna i betänkan-
det finns det åtskilligt mer att göra. Vänsterpartiet
stöder därför flera av Miljöpartiets reservationer, som
går ut på att förbättra kvaliteten på byggandet och
boendet. Det framförs också krav på att man skall
höja kvaliteten på det som redan är byggt.
Bostäder är ingen marknadsvara som kan hanteras
hur som helst. Det är ett samhällsintresse och en
skyldighet att se till att alla människor får ett kvalita-
tivt boende fritt från miljöproblem som är skadligt för
hälsan. Att husen byggs så att de får en så lång livs-
längd som möjligt och att de underhålls under tiden
måste vara en självklarhet.
Att boendemiljön som en del av livet inte görs till
en anonym förvaringsplats där man enbart skall äta
och sova utan inbjuder till mänsklig samvaro och är
tilltalande från estetisk och mänsklig synpunkt är
mycket viktigt.
Stora delar av miljonprogramsområdena är exem-
pel på hur man har misslyckats med att skapa goda
boendemiljöer. Kvantitet fick gå före kvalitet. Felak-
tigt material och felaktiga konstruktioner fick kortsik-
tigt gå före beprövad kunskap och beprövade material
för att man skulle kunna bygga så billigt som möjligt.
Samhällsplanering och goda boendemiljöer fick stå
tillbaka för att man snabbt skulle skaffa bostäder till
dem som fick jobb och utbildning i storstadsområde-
na. Detta var krav delvis från näringslivet som politi-
kerna snällt ställde upp på.
Dessa områden är nu grunden för den segregation
och de sociala problem som finns i våra storstäder.
Att ha en bostad är en social rättighet. Men det är
minst lika viktigt att man kan trivas där, att man får
leva i en frisk och sund boendemiljö. Att rätta till fel i
efterskott är dyrt, samtidigt som det har skapat onö-
digt mänskligt lidande.
Eftersom våra motioner i frågan har blivit tillgo-
dosedda har jag inga yrkanden. Vi kommer att stödja
vissa av Miljöpartiets reservationer. Däremot vill jag
uppmärksamma på vårt särskilda yttrande i den här
frågan.