Fru talman! Det finns anledning att fråga sig: Var-
för behövs det regionalpolitik? Om man skall ha en
sådan måste den ha ett syfte, och syftet är ju att den
skall vara en motkraft till de marknadskrafter som
alltid sätter vinsten först. Det medför att företag kon-
centrerar sig och lokaliserar sig till områden där de
får ut mest pengar, där de får största vinsten. Det var
detta vi såg på 60-talet och det var då den moderna
regionalpolitiken skapades som en motkraft mot de
marknadsekonomiska krafterna. Därför blir det litet
patetiskt att höra Kent Olsson prata på det viset som
han gör.
Elving Andersson sade att regionalpolitik i den
tappningen var den lilla regionalpolitiken, dvs. den
innebar olika typer av lokaliseringslån och stöd till
företag. Den stora regionalpolitiken, som vi däremot
sällan talar om, är - som Elving Andersson sade -
näringspolitik, jordbrukspolitik, skattepolitik, arbets-
marknadspolitik, trafikpolitik osv. Inte minst handlar
det om den offentliga sektorn.
Jag vill påstå att den offentliga sektorn har betytt
mest för jobben i glesbygden. Den har betytt mest för
mitt hemlän Jämtland och andra skogslän. Kvinnor
som har bott i byar har kunnat få jobb inom skola,
vård och omsorg - jobb som de annars inte skulle ha
fått på marknadens vanliga villkor. Det finns anled-
ning att säga detta. Därför är också det extra tillskott
som regeringen nu kan ge, på grund av att vi har en
budget i balans, så välkommet också ur ett regional-
politiskt perspektiv. Det rör sig om fyra plus fyra plus
fyra plus fyra miljarder som skall gå till vård, skola
och omsorg.
Företag som vill etablera sig skall hjälpas. Alla
har varit överens om att man skall underlätta etable-
ring. Javisst, och det görs på olika sätt: genom sänk-
ning av arbetsgivaravgifter, genom förenklade regler
osv.
Men vi glömmer den andra biten. Någon skall ju
köpa det som företagen producerar. Det är en fråga
som alltför litet diskuteras. Vem skall köpa det som
företagen i glesbygden producerar? När man diskute-
rar företagsamhet, jobb och sysselsättning är det lika
viktigt att diskutera att människor har en inkomst, en
a-kassenivå, en föräldraförsäkringsnivå eller en sjuk-
kassenivå som gör att de vågar och kan konsumera.
Det är dessa människor som skall köpa produkterna.
Det är i huvudsak på hemmamarknaden som syssel-
sättningen växer.
Arbetsmarknadspolitikens roll är egentligen inte
det som tidigare här har beskrivits, utan detta hör till
näringspolitik, regionalpolitik och de andra områdena.
Arbetsmarknadspolitikens roll är att se till att de ar-
betslösa så fort det bara går får jobb där jobben finns.
Det är huvuduppgiften. Men när marknaden har stått
stilla, såsom den har gjort nu ett längre tag i Sverige,
då måste arbetsmarknadspolitiken spela en roll. Det är
därför som vi har genomfört dessa försök, inrättat
arbetsförmedlingsnämnderna och lättat på regelver-
ket.
Vi vill att kommunerna skall spela en större roll i
utformandet av den lokala arbetsmarknadspolitiken.
Det betyder inte kommunalisering. Det betyder inte
att vi tänker ge en påse pengar till kommunerna och
säga: Varsågod, gör vad ni vill med pengarna. Så vill
en del kommuner ha det. Men då är man kamrer och
inte politiker. Att vara politiker är att ha ett innehåll i
den påse med pengar som man fördelar ut. Som LO-
ekonomerna mycket riktigt påpekar finns det uppen-
bara risker särskilt i en uppåtgående konjunktur för
inlåsningseffekter, om man alltför långt driver det
som LO-ekonomerna beskriver som kommunalise-
ring, men som egentligen är en viss form av decentra-
lisering. Och till detta vill jag återkomma i ett senare
inlägg.