Herr talman! Jag tackar försvarsministern för sva-
ret på min interpellation. Att svaret kommer dagen
innan stora delar av svenska folket skall fira den
svenska nationens självständighet tolkar jag inte i
någon särskild riktning. Men ibland ser slumpen ut
som en tanke.
Svaret uttrycker säkert väl regeringens uppfatt-
ning. Låt oss se vad det innehåller.
Försvarsministern ser inga svårigheter att upprätt-
hålla strikt militär alliansfrihet i ett läge med ökad
interoperabilitet. Det gör mig bekymrad. Jag lämnar
helt frågan om NATO:s karaktär, dess förändring och
USA:s totala dominans inom systemet.
Jag förstår naturligtvis nyttan av att kunna sam-
verka. Men det innebär inte att jag inte ser problem,
såväl praktiska som principiella.
Låt oss först ta de praktiska problemen. Varje
samverkan innebär ett mått av beroende. Detta bero-
ende kan vara acceptabelt, inkalkylerat, och mot den
bakgrunden en del i ett skeende som man är beredd
att ta olägenheterna med.
Men någonstans går också en gräns där beroendet
får så negativ inverkan för vår framtida möjlighet att
agera självständigt att vi måste väga in detta på annat
sätt än vad som hittills har skett. Jag tycker inte att vi
har gjort det. Utvärderingen av det första skedet i
planeringsprocessen har inte väckt någon större debatt
i samhället. Det kan möjligen bero på oss själva - vi
som sysslar med sådana frågor. Men jag tror att det
också är en del av regeringens ansvar. Om man skall
vara riktigt illivillig är det möjligen en del av rege-
ringens plan att inte snacka så mycket om den här
frågan. "Det ordnar sig nog säkert."
De praktiska förutsättningarna för att delta i ett
samverkansskeende som knyter vapensystem, kom-
munikationsmedel och - låt oss sammanfatta det med
kultur - språket, sättet att agera, innebär i dag en
ensidig anpassning till NATO-standard.
Jag tror inte att det förhåller sig annorlunda i nå-
got sammanhang där en stark part agerar tillsammans
med en svagare part - svagare i meningen att man har
mindre ekonomiska resurser och är splittrad mot en
mer enhetligt uppträdande förhandlingspart.
Vi kan fundera på vart den tekniska utvecklingen
bär. Vilka möjligheter har en stark part att diktera
villkoren? I vilket läge kommer den parten att utnyttja
detta?
Vilka uppgifter är traditionella FN-uppgifter, som
Sverige har ställt upp på, och vilka uppgifter liknar
till karaktären Gulfkriget? Hur ser utvecklingen för
den praktiska delen av samarbetet ut? Det vill jag ha
ytterligare belyst.