Herr talman! Det faktum att Sverige är militärt al-
liansfritt kan ingen ifrågasätta. Så länge Sverige inte
är medlem i NATO, kommer det att förbli så. Någon
glidning i det hänseendet, som Jan Jennehag påtalar i
sin interpellation, är inte möjlig. Antingen är vi med-
lemmar och omfattas av rättigheter och skyldigheter i
enlighet med Washingtonfördragets artikel 5, eller så
är vi inte det.
Jag tror att den här frågan kan söka sin grund i den
diskussion kring alliansfrihetens och neutralitetspoli-
tikens trovärdighet som många politiker laborerade
med under det kalla kriget. Frågan gällde då om alli-
ansfriheten och neutralitetspolitiken var trovärdiga i
förhållande till de båda pakterna - i verkligheten
avsågs förhållandet till Sovjetunionen. Frågan var till
en del konstlad, eftersom alla, Sovjetunionen inbegri-
pet, visste att Sverige hörde till väst och byggde sin
militära reservplanering på hoppet om hjälp från väst.
Dwight Eisenhowers uttalande i det amerikanska
nationella säkerhetsrådet 1960 visade att Sverige hade
rätt i sina förhoppningar. Vi hade fått hjälp, och väl
var det.
Om än diskussionen om alliansfrihetens trovärdig-
het hade någon relevans i det kalla krigets värld, så
har den helt förlorat sin betydelse i dagens säkerhets-
politiska situation. Vi är militärt alliansfria så länge vi
inte är medlemmar i någon militär allians.
Jag tror att anledningen till att den här frågan rö-
ner sådan uppmärksamhet och uppammar sådant
engagemang i många partier och även hos regeringen
- senast hos Lena Hjelm-Wallén i tisdags - är att man
gör en felaktig värdering av den militära alliansfrihe-
tens betydelse i dagens värld. Den betyder inget annat
än icke-medlemskap, alltså frånvaro av givna och
mottagna säkerhetsgarantier. I övrigt gör vi vad vi
själva vill.
Som grund för vår säkerhetspolitik betyder alli-
ansfriheten allt mindre - tycka vad man vill om det.
Sverige har redan sagt ja till NATO som ryggrad i
den europeiska säkerhetsordningen och i alla praktis-
ka hänseenden. Det står oss fritt att samarbeta på det
sätt som gynnar Sveriges intressen. I stället för att
föra en debatt om den negation som den militära alli-
ansfriheten är, borde vi fokusera debatten till Sveriges
säkerhetsintressen och hur vi bäst tillgodoser dem.
Den militära alliansfriheten är inte död, men den
betyder allt mindre. Den är en allt mindre heltäckande
definition av vår säkerhetspolitik. Våra ambitioner
uttrycks i stället på en mängd andra sätt, varav de
flesta helst saknar rötter i denna alliansfrihet. PFF är
ett sätt på vilket våra ambitioner uttrycks, och med-
lemskap i det euro-atlantiska partnerskapsrådet är ett
annat. Interoperabiliteten är ett medel som stärker
både det svenska försvarets förmåga att delta i freds-
bevarande operationer och förmågan att samverka på
svensk mark i händelse att ett vänligt sinnat land
skulle vilja ge oss det biståndet.
Den demokratiska aspekt som Jan Jennehag tar
upp förtjänar alltid att diskuteras, och det skall han ha
heder av. Men från Vänsterpartiets sida handlar det
här främst om att försöka sätta käppar i hjulet för en
process som ligger väl inom det beslut som riksdagen
redan fattat.
Försvarsministerns interpellationssvar var tekniskt
klargörande och i det hänseendet utmärkt. Men jag
skulle ändå vilja fråga försvarsministern om han delar
min syn på alliansfrihetens minskade betydelse. Eller
ansluter han sig till Jan Jennhags mer metafysiska
hållning? Menar försvarsministern att alliansfriheten
innefattar något mer än just avsaknaden av allians-
förpliktelser? Det klargörandet skulle kammaren ha
nytta av.