Fru talman! Vi behandlar nu betänkandena SoU4
och SoU5, som handlar om narkotikapolitiken samt
syntetiska droger och dopning.
Låt mig inledningsvis slå fast att det råder en jät-
testor och bra majoritet i denna kammare när det
gäller dessa frågor, trots att det finns en del reserva-
tioner. Det är dock av största vikt och av stort värde
att en stor enighet om detta råder också bland männi-
skorna ute i samhället och att vi har dem med oss.
Om vi tittar på hur det ser ut ute i världen ser vi
att tillgången på narkotika blir större och större. Allt-
fler typer av narkotika dyker upp, varav en del kan
verka ganska oskyldiga. Vi vet att många parlament
och regeringar ute i världen håller på att ge upp i den
här frågan. Det, menar vi, är ett svek mot i synnerhet
unga människor. Därför tycker jag att det är glädjan-
de att alla partier i denna kammare står upp och för-
svarar den narkotikapolitik som Sverige för.
Jag vet också att alla ställer upp i Europaparla-
mentet för att försvara vårt ställningstagande. Här
skall ingen oklarhet råda. Vi kan inte svara för en-
skilda ledamöter bara därför att de bär samma parti-
beteckningar som vi gör. Det finns många vildar ute i
världen som vi inte ställer upp för.
Visst har nyfikenheten ökat mycket här i världen.
Det är många gånger den nya informationstekniken
som ligger bakom. Men man får därför inte släppa
taget om narkotikan. Vi vet ju hur mycket elände den
ställer till, både för den enskilde och inte minst för
familjer och samhället i stort. Därför är bekämpning-
en av narkotika ett av de högst prioriterade målen i
kriminalpolitiken. Jag tycker att det är ett gott ut-
gångsläge att regeringens och en enig riksdags in-
ställning till narkotikan är kompromisslös och att
målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa
ett samhälle fritt från narkotika.
Att bli av med narkotikan går inte, som alla vet,
genom bara ord eller någon typ av besvärjelse. Det
måste till många olika insatser. Det går inte heller att
genom enbart lagstiftning eller hårdare straff få unga
människor att avstå från droger. Detta får dock inte
frånta lagstiftarna deras uppgift.
Därför måste narkotikafrågan liksom regeringens
förslag spänna över en rad stora, skilda politikområ-
den. Exempel är tullen, socialtjänsten, sjuk- och häl-
sovården m.m. Men vi kan inte nog betona de frivilli-
ga organisationerna, som gör ett stort och bra arbete
på detta område. Jag vill också nämna de enskilda
människornas ansvar i den här frågan, människornas
ansvar för varandra.
Jag tycker att det är bra att regeringen lyssnar på
utskottet och riksdagen när det gäller olika förslag till
oss. Den nya narkotikakommission som tillsatts är ett
bra exempel. Den parlamentariskt tillsatta referens-
gruppen är också ett steg i rätt riktning. De vida ra-
mar som kommissionen har fått ger oss i socialut-
skottet förutsättningar att återkomma med olika frå-
gor som vi vill ha besvarade eller uppföljda.
De reservationer som finns till betänkande 4 om
narkotika är enligt min mening väl tillgodosedda. Jag
vill därför yrka avslag på dem. Låt mig dock säga när
det gäller försöksverksamheten med s.k. utbytbara
sprutor att här måste Socialstyrelsen skyndsamt åter-
komma till utskottet och avrapportera. Detta har vi
krävt förut. Nu är det sista gången.
Fru talman! Betänkandet om syntetiska droger
och dopning är ett belysande exempel på vad jag sagt
om utvecklingen på drogområdet och den gråzon som
råder. Här måste vi lagstiftare reda ut de oklarheter
som råder så att inte minst yngre människor får höra
våra varningssignaler.
Därför är det bra att man nu har lagt fram detta
förslag till ny lag om förbud mot vissa hälsofarliga
varor. Lagen syftar till att åstadkomma ett effektivare
kontrollförfarande när det gäller dessa nya droger.
Den nya lagen utgör ett regelverk som är mer begrän-
sat men har ett vidare tillämpningsområde än narkoti-
kalagstiftningen.
Man kan inte annat än förundras över de brev som
vi har fått där man tyder den nya lagen på så sätt att
den skulle kunna förbjuda olika kosttillskott och
livsmedel. Jag vet inte vad dessa brevskrivare har för
uppfattning om riksdagen och dess ledamöter. Fru
talman! Låt mig på hela riksdagens och utskottets
vägnar slå fast - jag citerar nu ur lagförslaget:
"Denna lag gäller varor som på grund av sina innebo-
ende egenskaper medför fara för människors liv eller
hälsa och som används eller kan antas användas i
syfte att uppnå berusning eller annan påverkan." Jag
undrar stilla: Är det någon som skrivit till oss som
försäljer sådana medel?
Regeringen kommer att lista de i dag kända prepa-
raten. Läkemedelsverket och Folkhälsoinstitutet har i
uppdrag att följa utvecklingen på området och rap-
portera till regeringen om eventuell listning. Många
av de nya medel som dyker upp kommer att direkt
klassificeras som narkotika eller dopningsmedel. Ett
sådant medel kan vara det omtalade GHB, som nu
skall provas i rättslig instans.
Det är ytterst viktigt, som en del motionärer påpe-
kar, att information går ut till skolor och andra ställen
där ungdomar vistas så att dessa görs underkunniga
om den nya lagen och om de farligheter som dessa
droger innebär.
Lagar är bra och nödvändiga men kan aldrig er-
sätta medmänsklighet och skyldighet att bry sig om
varandra.
Fru talman! Dopning - som utskottet är överens
om att det skall heta - har under en längre tid varit ett
problem, och det har vuxit med åren. Ungdomar i
aktiv ålder har använt dopningsmedel, på grund av
dålig upplysning eller dåligt omdöme, för att höja sin
förmåga. Nu har det fått sådana följder att en krimi-
nalisering av bruket måste till.
Det är viktigt att samhällets ställningstagande mot
missbruk av dopningsmedel är klart och konsekvent.
Det kan aldrig vara den enskildes sak om man drogar
sig. Alla vet vi konsekvenserna för familjen, för nära
anhöriga och inte minst för samhället.
Det har diskuterats om det skall vara straffbart att
för eget bruk använda dessa droger. Här kan man
diskutera och ha olika åsikter. Men om man lyssnar
på föräldrar, på socialarbetare, på närpolisen kan man
höra att de menar att detta ändå är ett sätt för sam-
hället att gå in och markera att olagligheter pågår.
Föräldrar menar också att ingenting kan vara värre
än ett missbruk. T.o.m. ett ingripande från en myn-
dighet, t.ex. polisen som har rätt att ta urinprov och
liknande i detta sammanhang, kan vara ett sätt att
lyfta ut ungdomarna ur deras beroende.
Vi hade ett exempel för några veckor sedan i
Umeå, där ett trettiotal ungdomar som aldrig varit
kända av polisen på grund av denna lagstiftning blev
uppmärksammade och fick höra varningsklockorna
ringa. På det sättet kanske de lyfts ur detta problem.
En kriminalisering innebär att man markerar att
alla former av icke-medicinsk befattning med dop-
ningsmedel är socialt helt oacceptabelt. Framför allt
är intresset för att motverka missbruk bland unga
människor framträdande. Kriminaliseringen kan antas
ha ett psykologiskt värde och en preventiv funktion
bland yngre personer.
Fru talman! Även här yrkar jag avslag på samtliga
reservationer och bifall till utskottets hemställan i
dess helhet i båda betänkandena.