Fru talman! Jag vill hålla med de tidigare talare
som har sagt att vi har tur som bor i Sverige, med vår
restriktiva narkotikapolitik. Det är jag glad för.
Jag är också glad, måste jag säga, efter att ha sett
direktiven och arbetsplanen till Narkotikakommissio-
nens fortsatta arbete. Jag tycker att de är välformule-
rade och välarbetade. De handlar inte bara om direkt
narkotikamissbruk, utan om allmänna livsfrågor, hur
vi lever och hur vi sköter om varandra.
I likhet med andra frågor som handlar om männi-
skor innebär narkotikaproblematiken en helhet som vi
tycker kräver helhetslösningar, vilket några redan har
varit inne på. Det är många faktorer som samverkar,
och det är många olika insatser som behövs. Ingen
insats är finare än den andra.
För mig är det rätt solklart att grunden för hållbara
lösningar är att ändra attityder och förändra värde-
ringar. Jag tror tyvärr inte att punktinsatser, kampan-
jer och aktioner av olika slag är speciellt hållbara
lösningar. Det jag tror på är integrerade lösningar,
integrerade verksamheter som redan finns.
Rolf Olsson pratade tidigare lite grann om vår
motion, som handlar om ungdomars situation. Skolan
är naturligtvis en självklar arena för att jobba med de
frågorna. Där finns det många ungdomar samlade
"gratis".
Diskussionen måste breddas att handla om livs-
frågor. Frågor som hur, varför, hur vi tänker och
varför vi beter oss som vi gör, måste ställas. Hur
förbereder vi ungdomar mot det starka grupptrycket?
Ungdomar måste stödjas att säga nej åt saker som är
destruktivt och säga ja åt sådant som är livsbejakan-
de.
Detta är väl beskrivet i arbetsplanen till Narkoti-
kakommissionen. Det är bra frågeställningar. Bl.a.
vill man titta på hur ungdomar uppfattar det drogfö-
rebyggande budskap som finns. Hur ser ungdomar på
sin livssituation? Vilken plats har droger i ungdomars
liv? Vad är det som gör narkotika lockande för en del
men inte för andra? Vilka faktorer är det som spelar
roll? Vad är det som gör att de flesta ändå avstår från
att prova narkotika? De flesta avstår från att prova -
även de ungdomar som vi ibland tycker kommer från
svåra och omöjliga livssituationer. Vad beror detta
på?
Integreringen av dessa viktiga frågor är svår. Det
inser jag själv som har jobbat inom skolan. En tanke
är att till att börja med schemalägga ett ämne som
döps till livskunskap - eller något annat bättre ord.
Ungdomar skall då få prata om dessa viktiga frågor.
Det är många gånger vi vuxna som är rädda och inte
vågar prata om dessa frågor. Ungdomar vill att vi
skall ställa frågor.
Med all respekt för skolans primära uppgift att
förmedla faktakunskap, men vad har ungdomar för
nytta av all den fina faktakunskapen om de inte får
lära sig att hantera konflikter, att leva i goda relatio-
ner med andra människor - som inte betyder att säga
ja till allting, men att säga nej till rätt saker och ja till
rätt saker?
Jag fick en dikt av någon jag inte känner till i min
hand i helgen. Jag kan inte hänvisa till var dikten
kommer från, men jag vill gärna läsa den. Dikten
heter En insänd dikt.
Våra barn håller på att droga sig till döds,
men vi tycker att motbok är en inskränkning i vår
frihet.
Våra barn håller på att droga sig till döds,
men vi för debatter om rätten att brygga snabbvin.
Våra barn håller på att droga sig till döds,
men vi pratar fortfarande om att man kan lära sig
att umgås med spriten.
Våra barn håller på att droga sig till döds,
men vi vågar inte ens prata om varför vi drogar
oss själva.
Våra barn håller på att droga sig till döds,
men vi ställer inte krav på oss själva, bara på de
andra.
Våra barn håller på att droga sig till döds,
och vi hjälper till att förse dem med döden.
Vi vuxna måste ta vårt ansvar, och vi måste våga
bestämma och vi måste våga besluta i svåra frågor.
Ungdomar kräver att vi skall göra det. Många ung-
domar kräver att vi skall våga stå kvar och att vi inte
skall lämna dem i fred. Alla som känner ungdomar
vet att de ibland på ett kraftfullt sätt visar att de vill
lämnas i fred. Men vi begår ett misstag om vi låter
dem vara i fred. Ungdomar vill att vi skall fråga, bry
oss och tala om vad vi vuxna står för.
Det är känt sedan lång tid tillbaka att barn inte gör
som vi säger. Barn gör som vi gör. Jag skulle önska
att vi vuxna vågade prata om varför vi så gärna vill
droga oss, om vår lust, längtan och behov av att hitta
saker som förändrar sinnevärlden till att bli något som
inte är verklighet. Det går att kalla det för flykt. Det
är inte bara fråga om det vi skall prata om i dag,
nämligen narkotika. Vi kan arbeta så att det blir ett
beroende. Vi kan spela. Vi kan äta så att det blir ett
sjukligt beroende - naturligtvis måste vi äta, men för
många blir det en sjuk situation. Vi äter tabletter av
alla möjliga och omöjliga slag. Vi dricker kaffe, och
vi knarkar. Men framför allt dricker vi alkohol - som
även Rolf Olsson var inne på.
Ibland kan det tyckas att narkotikaproblem och
alkoholproblem ligger långt från varandra. Men för
mig hör de ihop. Det är nödvändigt att vi vågar titta
på oss själva. Jag skall våga prata öppet om varför jag
dricker eller inte dricker, när jag dricker och hur jag
blir när jag dricker, hur jag tänker innan jag dricker
och hur jag tänker efter det att jag har druckit. Vi
kräver att ungdomar skall svara på dessa frågor.
Emellanåt pumpar vi dem rätt hårt. Men vi vuxna vill
inte prata.
Förebyggande arbete är för mig en politisk grun-
dideologi. För mig handlar det om rätt till arbete, rätt
till bostad, jämställdhet mellan könen och olika åld-
rar, men framför allt en rättvis ekonomisk fördelning
där det inte förekommer konkurrens eller utslagning.
Detta är i sig förebyggande arbete för att vi skall få
leva bra liv. Det direkt drogförebyggande arbetet
handlar om att fördela det som behöver göras, att
samverka över gränserna mellan olika myndigheter
och personer.
Ibland saknar många av dem som är satta att ta
hand om dessa problem direkta kunskaper i dessa
svåra frågor, t.ex. socialarbetare, sjukvårdspersonal,
lärare, kuratorer, om de inte har ett privat intresse och
själva skaffar sig kompetensen. Det ingår t.ex. inte
som en naturlig del i lärarutbildningen hur man tar
hand om barn till alkoholister. Det är, enligt min
uppfattning, ett mycket klart förebyggande, bra och
viktigt arbete. Vi vet att det föreligger risk för barn
till alkoholister och narkomaner att själva hamna i
missbruk.
Jag har haft förmånen att jobba med drogförebyg-
gande arbete på en del arbetsplatser. Vi borde lära oss
mer av de metoder som redan finns. En metod som
jag tycker är spännande att titta på är Sundsvallsme-
toden. Man jobbar där efter trafiksignalsprincipen -
grönt, gult, rött.
Grönt betyder att det inte föreligger något pro-
blem. Det är fråga om människor som klarar sitt sätt
att dricka eller droga. Gult innebär riskgrupper. Det är
människor som befinner sig i någon form av utsatthet,
och det kan behövas andra insatser. Rött betyder
stopp och belägg, här behövs det krafttag. Det finns
väl utarbetade metoder för att komma vidare.
Jag har t.ex. undrat vad det finns för handlings-
planer för oss i riksdagen. Jag vet att det finns hand-
lingsplaner för anställda i riksdagshuset. Men vad
händer när någon av oss politiker råkar illa ut? Detta
är ett riskfyllt arbete när det gäller både alkohol och
droger. Vad finns det för beredskap?
Jag vill instämma i Rolf Olsson yrkande, med un-
dantag av reservation 2 under mom. 5.