Fru talman! Jag vill börja med att vända mig till
Kenneth Johansson som i sitt anförande sade att vi i
Miljöpartiet skulle vända oss till våra EU-
parlamentariker och påverka dem. När det gäller
drogfrågorna tror jag inte att vi behöver påverka dem.
De har samma inställning som vi har som parti och
som vi riksdagspartier har. Och jag vet att de gör ett
bra arbete när de försöker påverka de drogliberala
partierna där nere.
Fru talman! Även om jag inser att vi inte kommer
att uppnå det som vi alla vill, ett narkotikafritt sam-
hälle, känns det bra att vi alla har det målet och den
drömmen och att inget parti här i riksdagen har en
drogliberal inställning.
Varje år talar vi i debatten om förebyggande in-
satser och om att man måste ta krafttag när det gäller
ungdomarnas narkotikaanvändning. Vi vill vända
trenden när det gäller det ökade missbruket, framför
allt bland ungdomar. Och det är ju bra.
Vi har nu fått en narkotikakommission som för-
hoppningsvis kommer med förslag som ger resultat.
Just nu känns det som om vi har ett överflöd av ord
för hur vi bör göra och hur det skall se ut, men det är
magert med konkreta handlingar.
Vid narkotikakonferensen i Hassela förra året sa-
des det när det gäller narkotikapolitiken att det är
billigt med ord men dyrt med handling. Och det är
kanske det som det handlar om. Vi kan i riksdagen
tala om hur vi vill att narkotikapolitiken skall vara
och se ut. Men sedan finns det inte tillräckliga eko-
nomiska och personella resurser hos statliga myndig-
heter och kommuner för att man där skall kunna leva
upp till de mål som vi talar om.
För ett år sedan hade jag kontakt med en mamma
som under två års tid hade kämpat för att få sin hero-
inmissbrukande son i 25-årsåldern under vård utan att
lyckas. Nu har det gått ett år. I går tog jag kontakt
med henne för att höra hur det hade gått. Sonen sitter
nu i fängelse, dömd till att vara där i ett år. Han har
inte fått någon vård än, och han har inte lyckats ham-
na på en drogfri anstalt, vilket var önskemålet.
Mamman är självfallet mycket besviken på sam-
hället. Hon har sett att flera av sonens kompisar har
dött under de senaste åren och är orolig över att hen-
nes son skall gå samma väg. Hon tycker att miss-
bruksvården, som den ser ut i dag, är ett hån mot alla
berörda och att det verkar som om samhället vill att
missbrukarna skall ta sina liv.
När det gäller vården anser hon, som många and-
ra, att det bara är de som ännu inte har blivit tunga
missbrukare som klarar av den öppna vård som sam-
hället nu satsar mer och mer på. Hon säger vidare att
det inte finns några glada missbrukare - om någon
tror det - och att de som inte klarar av sitt liv och
drabbas av svår ångest på natten inte klarar av den
öppna vård som i dag erbjuds. Hon säger också att
den som inte har varit närvarande och upplevt sitt
barns svåra ångest aldrig kan föreställa sig vilken svår
upplevelse det är.
Hon anser att kategorin missbrukare, som hennes
son tillhör, måste tvingas till vård men att det som det
ser ut i dag känns som om LVM inte längre existerar.
Jag har återkommande hört att dessa missbrukare ses
som samhällets sopor och att de också behandlas på
det sättet av omgivningen och även ibland av myn-
dighetspersoner, som om det inte vore svårt nog ändå
för dem. Vem bryr sig om en missbrukare? Jag kän-
ner starkt med den här kvinnan och hennes barn, och
jag har flera gånger hört henne berätta om sin situa-
tion.
Fru talman! Trots min uppgivenhet står jag i stort
sett bakom båda dessa betänkanden, men jag har
avvikande meningar på några punkter och har därför
reserverat mig.
I reservation nr 5, Vård och rehabilitering, har
Miljöpartiet tagit upp de problem som mamman be-
skriver. Det handlar om de anhörigas mångåriga
kamp för att barn skall få vård, om kommunernas
svaga ekonomi som påverkar missbruksvården och
om det olyckliga att kommunerna har både utred-
ningsansvaret och betalningsansvaret, om man kom-
mer fram till att missbrukaren behöver dyr vård.
Självfallet påverkas utredningen av om kommunen
inte har de ekonomiska resurser som krävs för den
här vården. Vi anser därför att man måste skilja på
det ekonomiska ansvaret och ansvaret för utredning
när det gäller vårdbehovet. Vi anser också att staten
måste ta ett större ekonomiskt ansvar när det gäller
den tunga missbruksvården. Det får inte vara så att
missbrukare inte får nödvändig vård på grund av att
de av ekonomiska skäl prioriteras bort. Vi anser ock-
så att det skall tillsättas en ombudsman med ansvar
att hjälpa missbrukare och deras familjer. Jag tror att
det finns ett stort behov av det.
Fru talman! Även i år står vi bakom den reserva-
tion där det föreslås att den mångåriga försöksverk-
samheten med utlämning och utbyte av sprutor måste
avbrytas. Det är ett märkligt hälsoprojekt; det be-
skrivs ju som ett hälsoprojekt. Man lämnar ut rena
sprutor. Sedan skall narkomanen illegalt skaffa sig
droger, och det kan vara vilket skräp som helst som
han stoppar i sprutan. Jag kan omöjligen se det som
ett hälsoprojekt.
Jag står också bakom reservation nr 8, där det fö-
reslås en komplettering av direktiven till Narkotika-
kommissionen. Det är viktigt att kommissionen gör
en beräkning av kostnaderna för de insatser som skall
följa i spåren av kommissionens arbete. Det är också
viktigt att de legaliseringskrafter som finns i vår om-
värld beskrivs, eftersom de påverkar narkotikasitua-
tionen även i vårt land.
Jag har i reservation nr 10 reserverat mig till för-
mån för en socialdemokratisk motion som tar upp
vikten av att man informerar om sniffning av butang-
as och att försäljningen av butangas till ungdomar
under 18 år bör förbjudas.
Fru talman! När det gäller betänkandet SoU5
tycker jag att det är mycket bra att vi nu får bättre
möjligheter att agera mot nya hälsofarliga droger och
att det blir en kriminalisering av dopningen. Jag väl-
komnar det betänkandet. Ändå är jag med på två
reservationer. En är reservation 1 om Dopingjouren.
Jag stöder här Folkpartiets förslag och delar dess åsikt
om vikten av att Dopingjouren finns kvar och att dess
framtid tryggas. Jag står också bakom reservation 3,
också ett yrkande från Folkpartiet, där regeringen
föreslås återkomma med förslag om vem som skall ha
huvudansvaret för tillsynen av dopningsfrågorna.
Som vi ser det är Socialstyrelsen en lämplig myndig-
het.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 5 till
betänkande SoU4 om narkotikapolitik, vård och re-
habilitering.