Fru talman! Jag hörde när jag kom in i riksdagen att man ska försöka börja med ett leende och vara positiv när man kommer upp i talarstolen, för då är man mer övertygande och får människor att lyssna på vad man har att säga.
Efter de domedagsprofetior som vi nu har fått höra från den rödgröna oppositionen om hur fruktansvärd den förda politiken är, är det kanske särskilt viktigt att börja med att försöka vara på gott humör. Jag tycker nämligen att det är väldigt roligt att ägna sig åt utbildningspolitik, och det av två skäl. Det första skälet är så klart att frågorna är viktiga och angelägna. Ska vi försvara Sveriges roll i världen och bygga ett rimligt och rättvist samhälle är utbildningsfrågorna av fullständigt avgörande betydelse - en av de stora framtidsfrågorna, som alla brukar säga, fast den här gången är det ingen överdrift. Det andra skälet är just att alla andra också tycker det. Det är klart att alla politiker som står i den här talarstolen tycker att man talar om de stora framtidsfrågorna. Vi som sitter i utbildningsutskottet har fördelen att alla andra också tycker det.
Nästan oavsett vilken generation man tillhör tycker man att man får vara med och hantera ett område som alla har åsikter och idéer om och som alla tycker är viktigt. Naturligtvis, för alla har vi gått i skolan. Många av oss har barn som går i skolan. Vilken generation vi än tillhör har vi en egen relation till just skolområdet och skolpolitiken. Det gör de här debatterna roliga, spännande och viktiga.
Detta blir särskilt tydligt när vi hanterar motionsbetänkanden. Det ser vi som sitter i utbildningsutskottet. Det finns väldigt många åsikter om skolans värld. I det förra betänkandet, som vi precis blev färdiga med, var det bortåt 130 motionsyrkanden, om jag minns rätt. I det betänkande som vi nu diskuterar om gymnasieskolan är det nästan 40 stycken.
En hel del både i denna kammare och utanför tycker på något sätt att det nog var bättre förr. De hänvisar lite grann till hur skolan såg ut på deras tid när det var bra. De kommer ihåg favoritstunderna med sina favoritlärare. Om det bara blev som det var förr kommer nog saker och ting att ordna sig.
Så tror jag att det är i alla samhällen nästan vad man än diskuterar i sådana ämnen som man själv har en relation till. Man minns de positiva stunderna. Det som är problematiskt är att i Sverige har den typen av tillbakablickande blivit alltmer vanligt eftersom väldigt många har en krypande känsla av att allting inte står rätt till.
Man har en känsla av att våra barn inte lär sig tillräckligt mycket i skolan. Vi får inte de resultat som vi nu har. Man ser med jämförelser med andra länder att vi inte ligger så långt fram som vi skulle vilja. Vi har, som många för all del har varit inne på, stora problem i den svenska skolan.
Vi halkar efter andra länder och våra egna resultat om man jämför med hur det har sett ut tidigare. Det kanske allvarligaste av allting är att det som handlar om elevers sociala bakgrund spelar större roll för skolresultaten i dag än vad det gjorde för 20 år sedan.
Det är till och med så illa att man i den senaste PISA-undersökningen kunde se att social bakgrund spelar större roll i dag efter de senaste 20 årens politik än i det genomsnittliga OECD-landet. Det är onekligen sådant som är värt att tänka på.
Jag vill inte ägna min tid åt att på något sätt peka finger i debatten. Men det är klart att de som har burit ansvar för de senaste 20 årens skolpolitik har anledning att vara självkritiska. De som dessutom har motiverat de besluten med jämlikhetssträvanden bör vara extra självkritiska när vi nu ser svart på vitt och väldigt tydligt att i många stycken har resultatet blivit motsatt.
Ingenstans blir de problemen så tydliga och våra utmaningar så stora som när det gäller gymnasieskolan, som vi debatterar just nu. När 30 000 elever hoppar av gymnasieskolan är det inte bara ett misslyckande för de eleverna. Det är ett misslyckande för hela samhället och i allra högsta grad ett misslyckande för oss som sitter i denna kammare och beslutar om ramarna för en sådan skola.
När det individuella programmet, vars själva syfte var att hjälpa elever som saknar behörighet till ett nationellt program, blir ett av gymnasieskolans största är det ett bekymmer. När tre av fyra elever slutför sin treåriga gymnasieutbildning inom fyra år har vi ett problem. För 13 år sedan var det en av tio.
Eller för all del, om man använder mer av dessa siffror: När en tredjedel av en ungdomsgeneration ska försöka ta sig ut i vuxenlivet och in i arbetslivet utan de kunskaper som vi här inne har sagt att man måste ha med sig, då måste man våga kalla saker vid dess rätta namn.
Då har vi fått en gymnasieskola som har förvandlats till en utslagningsmaskin som släcker drömmar i stället för att utjämna livschanser. Det är dessutom helt i strid med de förutsättningar och de mål som de politiker som beslutat om det hade. Det är allvarligt.
Fru talman! Det är klart att det finns många tusentals elever som både trivs väldigt bra och klarar sig väldigt väl i gymnasiet. De gör det tack vara många duktiga lärare, engagerade föräldrar eller för att de själva har höga ambitioner. Det finns massvis av sådana exempel. Men vi måste se till helheten.
Vi som är ansvariga för detta måste ställa oss frågan: Hur stärker vi kvaliteten för alla elever? Hur vänder vi dessa resultat? Hur ser vi till att fler klarar sig igenom gymnasieskolan och får med sig de kunskaper som vi tror är nödvändiga för att kunna ta sig ut på arbetsmarknaden?
Jag är övertygad om att svaren på många av de frågorna ligger i den nya gymnasieskola som drar i gång till hösten. I den gör vi precis detta. Vi stärker kvaliteten, vi höjer kraven och vi höjer förväntningarna.
Ser man till helheten är det stora förändringar som träder i kraft. Vi får nya program som leder till mer kunskap i dagens gymnasieskola. Vi får ny struktur och nya ämnen.
I ett läge där så många hoppat av är det viktigt att vi anpassar utbildningen efter elevernas önskemål och intressen. Flera av de högskoleförberedande programmen är nya och bättre anpassade till de önskemål som finns.
Vi får yrkesprogram som på riktigt förbereder elever för ett yrke, erbjuder en mer gedigen yrkesutbildning och leder till att de kan påbörja en yrkesbana efter gymnasiet. I kombination med programråden säkerställer det att vi dessutom får utbildningar som håller hög kvalitet och är fyllda med det kunnande arbetsmarknaden behöver.
Med dessa förändringar tar vi tydliga steg mot en gymnasieskola som är bättre anpassad till eleverna, rustar för framtiden på ett helt annat sätt och tydligare svarar upp mot de utmaningar som jag tror att de flesta av oss egentligen är överens om.
Gymnasieskolan är central både för den enskilda individen och för hela samhället. Det är här vi lägger grunden för arbetslivet eller för den delen vidare studier. Den tidigare politiken innehöll förvisso många högtidstal om vikten av utbildning. Men den bortsåg helt från - och det gör många av de debattörer som har varit uppe i debatten tidigare - att så många valde att hoppa av och var tredje elev lämnade gymnasieskolan utan fullständiga betyg.
Jag noterar att även i dag saknas beskeden från stora delar av den rödgröna oppositionen. Vad händer om vi inte ens är överens om problembilden? Om man efter en lång rad år kan se att målen inte uppnås, människors drömmar släcks och avhoppen fortsätter kan inte beskedet vara: Vi ska fortsätta precis som vi gjorde tidigare. Vi är emot alla förändringar, och vi tycker att det var bättre förr.
Det är klart att det var en god utgångspunkt att alla elever ska få behörighet till högskolan. Men man måste också fundera på konsekvenserna av det beslutet. Om man sätter det som ambition, vad är slutsatsen? Den är väldigt tydlig. Det är alldeles för många som inte klarar sig och alldeles för många som inte är förberedda vare sig för arbetsliv eller fortsatta studier.
Fru talman! Reservationerna i betänkandet innehåller i många stycken välkänd rödgrön politik. Det är samma utgångspunkter och samma värderingar som väljarna avfärdade för ett halvår sedan. Det som är mest anmärkningsvärt är de reservationer som inte finns där, det vill säga beskeden om vad som är alternativet.
Om man nu surrar sig fast vid diskussionen om högskolebehörigheten: Vad är det gemensamma alternativet från den rödgröna oppositionen till dem som hoppar av, de 30 000 elever som vi talar om? Vi vet ingenting om det.
Som jag var inne på inledningsvis finns det i detta betänkande uttryck för ett väldigt stort engagemang. Det är många motioner. Jag välkomnar det. Det rör allt från innehållet i enskilda kurser till mer övergripande frågor som rör grunderna för gymnasieskolan.
Det är bra och jag är väldigt stolt över att vi äntligen får en diskussion som handlar om framtiden och hur vi bygger en starkare gymnasieskola där fler människor klarar sig.
Vi ska komma ihåg att det inte bara gäller på detta område utan också på andra områden. Det är det största reformåret i modern tid i svensk historia. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.
(Applåder)
I detta anförande instämde Jan Ericson och Michael Svensson (båda M) samt Ulrika Carlsson i Skövde (C) och Yvonne Andersson (KD).