Fru talman! Jag tror att man kan se det på lite olika sätt. Jag har förståelse för att det i en debatt blir så att debattörerna är lite raljanta mot varandra och drar saker och ting till sin spets. Min poäng gäller att man är emot alla de förändringar som nu genomförs.
Om jag lyssnar på Rossana Dinamarca eller Caroline Helmersson Olsson får jag bilden av att ingenting av det som nu görs är korrekt, ingenting stämmer, och man borde egentligen inte genomföra det.
Då måste man säga sig: Det hade kanske varit bra om vi såg resultat som varit väldigt positiva. Varför förändra något som fungerar? Men vi ser så tydligt på punkt efter punkt människor som sviks av det svenska utbildningsväsendet och av en gymnasieskola som kastar ut människor utan de kunskaper som behövs. Det sker utan minsta självkritik från Rossana Dinamarca och andra som har varit ansvariga, och då blir det väldigt märkligt.
Då måste frågan bli: Vad gjorde Rossana Dinamarca, under de år som hennes parti hade möjlighet att påverka den utvecklingen, åt de 30 000 som lämnade gymnasieskolan och inte fick med sig de kunskaper de behövde? Vad var beskedet mer än att vi ska fortsätta på ungefär samma sätt?
Sedan gäller det den andra delen, som Rossana Dinamarca frågar om, hur stort intresset kommer att bli för olika kurser och olika program. Det är klart att det återstår att se. Det är ganska tidigt att redan nu säga att det kommer att se ut på det ena eller det andra sättet. Det vi i praktiken har är preliminära statistikuppgifter från vissa regioner. Det återstår att se vad det blir.
En del av detta beror säkert på förändringen av programmen, som gör att man väljer på ett annat sätt. Men låt oss återkomma när det är klart. Rossana Dinamarca och andra ägnar stora delar av sin debattid åt att tala ned yrkesprogrammen. Det kanske också påverkar den allmänna debatten.