Fru talman! Inom ramen för kulturutskottets betänkande om idrott, friluftsliv och spelfrågor finns ett stort antal frågor. Jag kommer att fokusera på vår gemensamma reservation nr 2, som jag yrkar bifall till och som handlar om jämställdhet inom idrottsrörelsen. Jag ska också fokusera på det särskilda yttrande som Miljöpartiet har tillsammans med Socialdemokraterna om trakasserier och diskriminering av hbt-personer.
Idrott är i sina bästa stunder något helt fantastiskt. Det är hälsa, rörelse, lag, samarbetsanda och frivilligverksamhet. Det kan vara otroligt spännande. Det binder samman oss på ett helt fantastiskt sätt, och det kan vara väldigt roligt.
Med detta sagt kan jag ha förståelse för att idrottsrörelsen i stort också speglar det samhälle och den verklighet vi lever i. Det samhället har dess värre fortfarande sina patriarkala och heteronormativa strukturer.
Problemen återfinns också på skolans område, där Skolverket så sent som i december i en kartläggning visade att undervisningen i idrott och hälsa inte alltid sker på lika villkor i skolan. Den fysiska aktiviteten består ofta av bollsporter, vilket tenderar att gynna just de idrottsaktiva pojkarnas intresse och prestationer i ämnet. Ibland används till och med särundervisning för att underlätta för framför allt flickor som inte tar för sig.
Samtidigt kan det inte vara rimligt att vi från politikens sida med våra skattemedel inte på alla möjliga sätt och vis försöker få våra gemensamma medel att gå till verksamheter och organisationer som verkar i ett syfte som är gynnsamt för ett mer jämställt och öppet samhälle. På så vis kan man nå ut till bredare grupper och därmed i förlängningen också till fler eftersom man då också skulle omfamna dem som i dag avstår på grund av att de helt enkelt inte vågar gå dit.
Ett problem när det gäller jämställdhet är att även om Riksidrottsförbundet intensivt jobbar med dessa frågor så verkar de inte på djupet vara säkra på att det verkligen behövs.
Det finns en lite äldre men ändå stark undersökning, från 2004, heter
På lika villkor
. Där uppgav så många som 95 procent av specialförbundens ordförande att män och kvinnor redan i dag har samma möjligheter i klubbarna. 91 procent menade att statusen på kvinnors respektive mäns idrottande inom förbunden är likvärdig. Detta uppger man parallellt med att man år efter år visar att killar och män får mer resurser för sin idrott och att man år efter år har betydligt färre kvinnor än de 40 procent som man själv har beslutat att man vill ha i sina styrelser. Jag tycker att detta gör att vi borde stötta Riksidrottsförbundet och ställa hårdare krav. Jag yrkar därför bifall till reservation nr 2.
Jag har, precis som föregående talare, störts av Växjö och de otroligt starka signaler som ishockeyn där ger ut till Idrottssverige. Det är där helt okej för grabbarna att gå upp i de högsta serierna, men det är inte okej för tjejerna. Så kan det inte få fortsätta att vara år efter år på så många ställen.
Trots att det under de senaste åren har dykt upp en och annan idrottspersonlighet som har vågat vara något annat än rent heterosexuell visar fortfarande undersökningar att endast en tredjedel av de idrottsutövande hbt-personerna vågar vara öppna med sin sexualitet. Vi har i vårt gemensamma yttrande utvecklat vår syn på att det behövs betydligt mer fokus inom Riksidrottsförbundet på detta arbete för att få fler att våga stå upp för den de är.