Fru talman! Jag känner igen det resonemang som Hans Backman för fram: Vi har haft en finanskris, kommunerna har haft överskott och så vidare. Men hur tänker man i de kommuner där man håller igen? Man är rädd, för att man inte vet hur mycket pengar man kommer att få. Det sker ett år i taget. Som ansvarsfull kommunpolitiker vågar man inte göra någonting. Man får ett överskott i stället. Det är klassisk kommunpolitik.
Det som är förvånande är att ni verkligen inte vill se problemet: Barn med föräldrar som har jobb - inte alla, för en del är lågavlönade, men många - kan idrotta, men så fort föräldrarna är arbetslösa eller sjuka tas möjligheten bort. På väldigt många håll hamnar man där. Det är det som är klassklyftan och problematiken. Hur gör vi för att ge alla barn möjligheten? Med den politik som denna regering för går inte det. Det är uppenbart. Flera har varit inne på hur det ser ut. Plånboken avgör mer och mer vilka som kan och får idrotta, oavsett vad man vill. Det är något genomgående, även när det gäller idrottsverksamheten. Det blir kosmetika när man pratar om att jobbskatteavdraget ger fler möjlighet att göra saker. Det ger också fler som inte får möjlighet att göra det. Klyftorna blir större. Det är detta som är dilemmat.
Dessutom får kommunerna det svårare att stödja dem som har behov och som har små inkomster när det gäller idrottsverksamhet, och då finns inte de pengarna heller. Det dilemmat går inte att lösa om man inte ändrar politik.
Detta är det stora dilemma som idrottsrörelsen står inför. Även om EU:s olika påfund kommer att påverka idrottsrörelsen är det detta som är den stora stötestenen när det gäller idrottsverksamheten.