Fru talman! Andreas Carlson började sitt anförande lite allmänt och diffust. Andreas kom sedan in på sponsring, och där skulle jag vilja ställa en fråga.
För inte så länge sedan sade Stockholms idrottsborgarråd att det kommunala bidraget skulle halveras därför att man ansåg att pengar skulle sökas via sponsring. Hon fick sedan backa när hon insåg att hennes världsbild förändrades på grund av de påtryckningar hon utsattes för. Idén måste komma från någonstans. Den kommer inte från ett intet. Men borgarrådet gick på en nit eftersom hon gick snabbt ut på spelplan utan att ha tänkt efter.
När den debatten pågick tänkte jag på Åsaka SK utanför Trollhättan. Klubben har kanske 200 medlemmar - om ens det. Klubben ska i större utsträckning söka sponsring om det blir den inriktning som Andreas vill ha. Kanske lanthandeln kan köpa in en boll emellanåt.
Det fundamentala i den svenska folkrörelsen och idrottsrörelsen är att det finns ett bidrag som kommer från kommun och stat som ska trygga utvecklingen för att få fram nya förmågor och ge förutsättningar för exempelvis en fotbollsplan eller en ishockeyhall, det vill säga kommunen står för de kostnaderna. Det är en viktig utgångspunkt.
I valrörelsen hörde jag ofta att idrotten inte tillhör kommunens kärnverksamhet. Det ska inte läggas pengar på att bygga en massa arenor. De ska användas till något annat. Om man lägger ihop den diskussionen, vad Andreas har sagt och vad jag säger, med dessa kopplingar, blir jag orolig för framtiden. Tror du, Andreas, att sponsring kommer att vara nyckeln till utveckling för svensk idrott? Jag tror att det är grädden på moset. Kommun och stat måste vara garanten.