Fru talman! Jag vet inte hur många av riksdagens
ledamöter som kommer att läsa Jerzy Einhorns se-
naste biografi, Det är människor det handlar om. Han
ger där skildringar från den konkreta verklighet som
besluten här i riksdagen handlar om. I epilogen be-
skriver han en tragisk trend inom svensk sjukvård:
drastiska minskningar av antalet sjukvårdsplatser och
ett kraftigt ökat behov. Han skriver att en
"omotiverad utarmning har drabbat sjukvården i hela
landet".
På tio år har 80 000 vårdplatser blivit 37 000, trots
att antalet patienter i behov av sjukvårdsplatser ökat.
Einhorn skriver: "Dem vi inte kan bota och de gamla
skickar vi hem eller överlämnar till kommunal om-
vårdnad som saknar förutsättningar för att ta hand om
så svårt sjuka och vårdkrävande människor. Det är
detta som skapar kaoset inom kommunernas sjuk-
och äldrevård."
Till detta kommer att alltfler slutar inom sjukvår-
den och att allt färre unga vill viga sina liv åt de sjuka
inom sjukvården. Sverige var ett av de länder som
satsade mest på sjukvård. Nu ligger vi i botten bland
OECD-länderna. Vi har världens högsta skatter men
satsar minst, trots världens högsta andel av gamla och
av yrkesarbetande kvinnor.
Nu på morgonen kl. 9.30 presenterade Land-
stingsförbundet en rapport som ytterligare pekar på
landstingens svåra ekonomiska situation. Då kan man
ju passa på att vara personlig. Socialdemokrater här i
kammaren är ofta stolta över budgetsaneringen. Jag
vill fråga Sonia Karlsson hur stolt hon är över situa-
tionen för sjukvården och äldreomsorgen. Man kan
naturligtvis också lägga till skolan, som lider av lik-
nande problem.
Det är kommuner och landsting som står för vår-
den, skolan och omsorgerna. Det är också kommuner
och landsting som fungerat som ett tacksamt dragspel
i den tidigare budgetsaneringen. Mycket kan sägas
om relationerna mellan stat och kommun, och statens
överordnade funktion är självklar. Men ibland kan det
vara hälsosamt att byta perspektiv.
I betänkandet läser vi att de allmänna bidragen till
kommuner uppgår till 103 565 miljoner kronor. Just
beteckningen "bidrag" kan för en stund tarva en pers-
pektivändring. Kommunernas perspektiv skulle ju
snarare kunna vara att det är där skatteuttaget för
fysiska personer och snart alla beskattade transaktio-
ner och verksamheter äger rum - skatter som går till
staten. Jag tar följande siffror ur minnet.
Kommunalskatten gav i Göteborg för år 1996
ca 17 miljarder. Jag vill minnas att statsbidrag och
avgifter stod för 4-5 miljarder. Det samlade skatteut-
taget översteg 50 miljarder. Det är relationerna som
är det viktiga, inte de exakta siffrorna. Så här kan ett
kommunperspektiv te sig. Man kan säga att bidraget
till statskassan är mycket stort.
Statsbidragen till kommunsektorn motsvarar
knappt 20 % av de totala inkomsterna. Den viktigaste
enskilda faktor som påverkar kommunernas ekonomi
är, som vi tidigare har hört, sysselsättningsgraden.
Fler i arbete betyder fler skattebetalare och därmed
ökade skatteinkomster för kommunerna, bortsett från
den demoraliserande pomperipossaeffekten.
Fler i arbete betyder också färre arbetslösa och
färre personer i de arbetsmarknadspolitiska åtgärder
som kommunerna i dag till stor del administrerar och
finansierar. Fler i arbete minskar också kommunernas
utgifter för socialbidrag, eftersom kommunerna fått
använda socialbidrag för att städa upp efter en dålig
närings- och arbetsmarknadspolitik. Denna överväl-
tring av kostnader på kommunerna har under de se-
naste åren förstärkts av regeringens och riksdagsma-
joritetens sänkningar av sjukpenningersättning, a-
kasseersättning, ersättning för deltidsarbetslösa etc.
De avdragsgilla egenavgifterna urholkar ytterligare
kommunernas ekonomi men också regeringens pub-
likt gångbara satsning på kommunerna.
Vad gäller pomperipossaeffekten kan framhållas
att enligt uppgift den nya kommunala kostnadsutred-
ningen kommer att presenteras för ministern på ons-
dag. Jag kan här passa på att deklarera att detta
tvångsvisa givande och tagande mellan kommuner
och landsting tycks något motbjudande. Det kan
egentligen inte vara kommuners och landstings roll
att utjämna förutsättningarna mellan varandra. Det
måste vara statens uppgift.
Kristdemokraternas politik tar sikte på att skapa
långsiktiga tillväxtförutsättningar genom ett bättre
företagarklimat och lägre skatter för låg- och medel-
inkomsttagare. Om sysselsättningen skall ta fart
måste det löna sig att arbeta. Skattepolitiken inriktas
också på att skapa förutsättningar för att behålla fö-
retag och kompetens i landet och på att förbättra
möjligheterna till nya företagsetableringar.
Sambandet mellan Sveriges företagar- och syssel-
sättningsklimat och kommunsektorns framtida re-
sursbehov kan inte nog understrykas. Den samlade
vänstern måste rimligtvis inse att företagen och
Svenska Arbetsgivareföreningen inte kan betraktas
som en fiende eller motståndare längre. Den gamla
känslan av klassmotståndare och klasskamp finns
kvar - i alla fall i valtider dammas den av - liksom
misstanken att företagen enbart suger ut arbetarklas-
sen. Näringslivet och företagen tas liksom bara för
givet. De finns där. Och sedan, när de plötsligt flyttar
ut eller försvinner, vaknas det, och det skapas nya
departement och annat.
Men nu är det statsbärande partiet beroende av en
lillgammal och vänsterkonservativ lillasyster som till
storasysters förskräckelse blivit alldeles för stor.
Kommunsektorn är inte en gång för alla färdig till
sina strukturer. Det vill vi inte hävda. På många håll
finns det potential att effektivisera och samordna
verksamheter så att resurser frigörs och kan användas
där de bäst behövs. Men det finns också anledning till
försiktighet här. På vissa håll inom sjukvårdens om-
råde har landstinget under de senaste åren smittats av
en fusionssjuka som slagit ut den hälsosamma inom-
landstingskommunala konkurrens som trots allt fanns
mellan olika sjukhus. Sjukhus har fusionerats ungefär
som ABB på 80-talet eller Astra nu, men storskalig-
heten har ofta blivit tung och kostsam och icke penet-
rerbar på något sätt. När industrin sedan, ABB inte
minst, har gått mot mindre, självständiga resultaten-
heter har sjukhusen under 90-talet som sagt skapat
kolosser. Kolossen på Rhodos motsvaras nu av den
tredelade kolossen SU i Göteborg, med den viktiga
skillnaden att den inte på något sätt är ett underverk.
Den står dock på lerfötter.
Ytterligare faktorer som i stor utsträckning kan
påverka de kommunala finanserna är kommunernas
ofta - alltför ofta - artificiella affärsverksamhet, t.ex.
bostadsbolagen. På detta område finns det också
anledning att verka för en strukturförändring som gör
att kommunerna minskar sina och därmed skattebe-
talarnas risker som följer av för stora åtaganden på
bostadsområdet. Kommunala utförsäljningar av bo-
stadsbolag bör inte motverkas från statligt håll utan
snarare uppmuntras. Det utförsäljningsstopp som
regeringen infört bör avskaffas.
På kort sikt är det dock svårt att hävda att struk-
turomvandling eller bättre ledning av verksamheter
skulle göra att människor med vård- och omsorgsbe-
hov i dag får den hjälp de behöver och faktiskt har
rätt till. Den kris som finns på alltför många håll inom
sjukvården, skolan etc. rättas inte heller till, t.ex. för
dem som är elever i dag, genom en strukturomvand-
ling, utan det tar år att genomföra. Därför ser vi det
som motiverat med ökade resurser från statligt håll
för den närmaste perioden, så att människor som nu
behöver och har rätt till en fungerande service också
får det. Inte minst för landstingens del är det angelä-
get att de resursbrister som vi redan nu kan se inför år
2000 täcks av ökade statsbidrag. På längre sikt är det
emellertid endast en stark sysselsättningsutveckling
som i kombination med fortsatta strukturreformer kan
trygga verksamheten inom kommunerna.
Mot ovanstående bakgrund anser kristdemokra-
terna att ett tillskott på 1 miljard kronor för 1999
utöver det regeringen gör är motiverat. Vi kristdemo-
krater står naturligtvis bakom våra reservationer, men
jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 1 -
för tids vinnande, brukar man ju säga.