Fru talman! Under valrörelsen talade praktiskt ta-
get alla partier om vikten av att mer resurser ges till
kommunsektorn, dvs. vård, skola och omsorg. Väns-
terpartiet vill satsa mer pengar till kommunsektorn än
vad som hitintills skett. Utifrån det parlamentariska
läget efter valet i september och budgetöverenskom-
melsen mellan den socialdemokratiska regeringen,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet kan vi konstatera att
vi har kommit så långt det var möjligt den här gång-
en. Det blev en viss förstärkning 1999 på 1,3 miljar-
der och 2001 på 2 miljarder. Statsbidragen till kom-
munsektorn har ökat sedan 1997 från en nivå på 87
miljarder till en nivå på 107 miljarder år 2001.
Det finns fortfarande behov av mer resurser till
kommunsektorn. Vi vill driva en fördelningspolitik
som minskar klassklyftorna, skillnaderna mellan män
och kvinnor och de ekonomiska skillnaderna mellan
regioner. I den politiska strävan spelar kommunsek-
torn en mycket viktig roll, likaså infrastrukturen, när
det gäller att skapa förutsättningar för fler arbetstill-
fällen.
Vi har i många år haft en mycket konsekvent po-
litik när det gäller kommunernas ekonomiska situa-
tion. Vi anser bl.a. att balanskravet år 2000 inte är
förenligt med principen om det kommunala självsty-
ret. Svenska Kommunförbundet beskriver detta i sin
rapport Kommunernas ekonomiska läge november
1998. I deras sammanfattning sägs att de höjda stats-
bidragen har väckt förväntningar på kommunerna att
de skall öka antalet anställda inom skola, barn- och
äldreomsorg. Samtidigt skall kommunerna klara av
balanskravet år 2000. Utrymmet för nyanställa perso-
nal minskar.
Kommunförbundet utgår ifrån resultatet 1997 som
för kommunerna blev minus 5 miljarder totalt. Re-
sultatet är beräknat med hänsyn till balanskravet som
skall exkludera extraordinära poster. Kommunerna
måste alltså klara först det totala underskottet mellan
verksamheternas driftskostnader och skatteintäkter
med sikte på att komma i balans till år 2000 innan
man kan planera för att nyanställa. Det ser olika ut för
kommunerna. Kommunförbundet räknar med 1997
års resultat som grund och gör en schablonmässig
framräkning till år 2000 och kommer fram till att 82
kommuner inte kommer att klara detta balanskrav
med oförändrad verksamhet.
Vi anser det vara mycket olyckligt om kommu-
nerna måste prioritera ekonomin på detta sätt före
behoven inom skola, vård och omsorg. Vi har samma
principiella invändningar när det gäller kommunernas
rätt att höja skatten, dvs. att det strider mot den kom-
munala beskattningsrätten. Vi konstaterar emellertid
att vi inte denna gång i förhandlingarna fått gehör för
våra synpunkter. Vi fortsätter naturligtvis att diskute-
ra dessa frågor med regeringen. Vänsterpartiet vill
tillföra kommunsektorn mer pengar utifrån de nya
arbetsuppgifter som riksdag och regering beslutat om.
Det har sagts tidigare i den här kammaren av
Vänsterpartiets företrädare att det var ett lätt val att
välja att förhandla med regeringen och Miljöpartiet,
även om vi inte i förhandlingarna har haft några lätta
val. Resultatet pekar med all tydlighet på att vi inte
nådde så långt som vi hade velat. Det handlar inte
bara om att våra samarbetspartner hade en avvikande
åsikt, utan det beror naturligtvis på vad samhällseko-
nomin sätter för gränser. Men vi ser fortfarande möj-
ligheter att med ett hållbart och långsiktigt samarbete,
som sträcker sig över hela mandatperioden, kunna
komma överens om framtida förstärkningar av kom-
munernas ekonomiska situation.
Med detta vill jag framföra att vi ställer oss bak-
om utskottets förslag.
Fru talman! Det finns omständigheter som försva-
gat kommunernas ekonomi. Den samhällsekonomiska
utvecklingen, där sanering av statens finanser och
massarbetslösheten har spelat en stor roll, och inrikt-
ningen i politiken har haft sin betydelse. Vi har haft
två regeringar efter varandra som har betonat vikten
av att kärnan i välfärden - barnomsorg, skola och
äldreomsorg - prioriteras före transfereringar, t.ex.
folkpension och ATP. För att kunna prioritera har
man hävdat att det är nödvändigt med nedskärningar i
t.ex. socialförsäkringssystemet. Dessa nedskärningar
leder emellertid till att alltfler hamnar under socialbi-
dragsnivån. De ökade kostnaderna för socialbidragen
tränger i sin tur ut resurserna till välfärdens kärna,
dvs. att det blir mindre pengar över till skola, vård
och omsorg.
I Kommunförbundets rapport framgår det att soci-
albidraget under det första halvåret 1998 minskade
med 6 % jämfört med samma tid 1997. Socialbi-
dragskostnaderna har minskat på grund av att arbets-
lösheten har minskat. Men de skulle kunna ha mins-
kat ännu mer om inte socialbidragen tenderat att per-
manentas som en komplettering till det allmänna
socialförsäkringssystemet. Det finns andra omstän-
digheter som försvagat kommunernas skatteunderlag
och därmed deras intäkter. Den s.k. pensionsavgiften,
eller som man tidigare kallade den för, egenavgiften,
på 6,95 % har stegvis urholkat skatteintäkterna. En-
ligt Kommunförbundets beräkningar finns det en
okompenserad del på nästan 5 miljarder.
Vidare kommer bruttolöneavdrag av hemdatorer
kunna minska det kommunala skatteunderlaget.
Kompensationen av den s.k. Ludvikamomsen, som
skedde utifrån 1995 års nivå, innebär i praktiken att
systemet har fått ett uttagstak. Ökningarna blir inte
kompenserade, och därmed sker en successiv av-
trappning av de kommunala resurserna. Kommunför-
bundet pekar vidare i sin redovisning på ytterligare
kommunalekonomiska konsekvenser som budge-
töverenskommelsen ger. Den nya arbetspraktiken och
utvecklingsgarantin för ungdomar 20-24 år får också
konsekvenser på kommunernas ekonomi. Statens
bidrag för flyktingmottagandet täcker inte kommu-
nernas kostnader. Assistansersättning kompenseras
inte fullt ut, och i januari 1999 träder miljöbalken i
kraft. Kommunernas tillsynsansvar ökar.
Fru talman! Jag vill bara nämna några ord om an-
slaget till utjämningsbidraget till kommuner och
landsting. Precis som tidigare talare här har sagt
kommer det att under denna vecka presenteras ett
förslag av Utjämningskommittén, som tillsattes för att
göra en översyn av det kommunala skatteutjämnings-
förslaget som trädde i kraft 1996.
Jag vill inte föregå remissomgången, men jag vill
ställa ett par frågor till alla involverade när det gäller
remissomgången. Kan verkligen ett utjämningssys-
tem fånga alla Sveriges kommuners och landstings
strukturella kostnadsskillnader? Handlar det egentli-
gen inte om att det finns för lite pengar? Skulle inte
många problem kunna lösas om mer resurser kom
kommunerna och landstingen till del?
Fru talman! Låt mig bara i mycket korta ordalag
förklara varför vi i Vänsterpartiet inte kan tänka oss
att stödja Moderaternas, Folkpartiets och Kristdemo-
kraternas förslag vad beträffar kommunerna. I grun-
den handlar det naturligtvis om ideologi, dvs. vilket
förhållningssätt som vi har till kommunerna och hur
vi värdesätter den kommunala och landstingskommu-
nala verksamheten. En gemensam företeelse finns i
de nämnda partiernas motioner. Man föreslår föränd-
ringar som skall både genomföras och få full effekt
samma år, dvs. redan nästa år, 1999.
Fru talman! Inte ens jag som är kommunalekonom
när jag inte är riksdagsledamot skulle kunna få kom-
munalpolitikerna i min hemkommun Kiruna att tro att
man kan genomföra sådana förändringar som att
minska på personalkostnaderna så att det ger full
effekt samma år. Det finns något om kallas för av-
vecklingskostnader. De uppstår inte bara när man
skall reducera antalet anställda, utan sådana kostnader
uppstår i praktiskt taget alla sammanhang när man
skall göra förändringar.
Fru talman! Enligt moderaterna är resurserna som
finns i dag i den kommunala sektorn fullt tillräckliga
för att man skall kunna utföra kärnuppgifterna. Vad
som krävs är "politiker som förmår prioritera och se
till att de resurser som finns utnyttjas effektivt". Mo-
deraterna talar om att produktiviteten måste öka.
Kärnverksamheterna kännetecknas av att de är myck-
et personalintensiva. I verksamheterna tar personalen
hand om människor, dvs. barn, ungdomar, gamla och
sjuka. Skall man öka produktiviteten finns det bara ett
sätt att gå till väga på, och det är att omorganisera
genom att minska antalet personer som utför de upp-
gifter som skall utföras.
Moderaterna förespeglar en högre tillväxt och en
högre sysselsättning jämfört med regeringens pro-
gnos. Genom en reformering av arbetsmarknaden och
lönebildningen, främst med olika skattesänkningar
och vissa regelförändringar, tror man att fler arbeten
skall skapas. Med en orealistisk optimism föreslår
man förändringar som skall genomföras 1999 och
som också skall få full effekt samma år.
De skattesänkningar som man vill genomföra
kommer att minska kommunernas skatteintäkter.
Dessa skattesänkningar kompenseras med vissa över-
flyttningar av kostnader mellan stat och kommun. Det
ser ut som om moderaterna skulle ge högre statsbi-
drag 1999, men i själva verket handlar det om motsat-
sen. De neddragningar som sker år 2000 och 2001 är
också större än vad som framgår i moderaternas bud-
getförslag, om man väljer att inte räkna med så stora
dynamiska effekter, alltså lite mer realistiska siffror
när det gäller tillväxt och sysselsättning.
Fru talman! Jag hade förväntat mig ett något an-
norlunda förslag från Folkpartiet, eftersom man skil-
jer sig ifrån de övriga borgerliga partierna i fråga om
ett för oss viktigt ställningstagande. Man säger sig
vilja slå vakt om den generella välfärdstanken. Trots
att Folkpartiet föreslår en nationell vårdgaranti ger
man inte mer pengar till kommuner och landsting för
att klara en sådan garanti. I stället förslår man mindre
statsbidrag jämfört med vad regeringen, Vänsterparti-
et och Miljöpartiet föreslår. Inom området arbets-
marknad och arbetsliv föreslår Folkpartiet kraftiga
besparingar. Det här bör leda till att fler personer
kommer att behöva socialbidrag i kommunerna.
Fru talman! Enligt Kristdemokraterna ger deras
förslag kommunsektorn netto 1 miljard kronor 1999
mer än budgetöverenskommelsen. För att komma
fram till den summan har man lagt till och dragit ifrån
vissa kostnader enligt finansieringsprincipen. Men
frågan är om det ger mer resurser till kommunsek-
torn, eftersom man inte kompenserar kommunerna
för de minskade skatteintäkter som de får genom
förslaget att öka grundavdraget. En annan fantastisk
dynamisk effekt av att återinföra vårdnadsbidraget är
- som kristdemokraterna hävdar - att den kommunala
barnomsorgen skulle minska sina kostnader med flera
miljarder och att statsbidragen till kommunerna skulle
kunna minskas med motsvarande belopp.