Fru talman! Det finns i Sverige en stor uppslutning
kring uppfattningen att alkohol och trafik måste
hållas isär om inte trafiksäkerheten skall äventyras.
Den insikten och inställningen finns också i
riksdagen och i regeringen, och utskottets
företrädare har ju strukit under den synpunkten.
Det har trots det inneburit ett mödosamt arbete
under lång tid att närma sig den målsättning som de
flesta ställer upp på men inte alltid i det praktiska
handlandet tillämpar.
I betänkandet erinras om att Sverige var tidigt ute
med promillegränser, som infördes redan 1941.
Bara Norge var fem år före oss. Trots ett hårt
motstånd från dåtida vetenskapare och lagstiftare
drevs denna regel fram, och gränsen har efter hand
sänkts alltmer. Från ursprungliga 0,8 sänktes
gränsen under 50-talet till 0,5 , för att 1990
sättas till 0,2 . Förbättrad teknik, framför allt
med de s.k. alkoholutandningsproven, har gjort det
möjligt att sätta lägre gränsvärden. Trots det är det
inkonsekvent att fördöma alkoholen i trafiken
samtidigt som lagstiftare tillåter en viss mängd.
Dagens förbättrade teknik och vår kunskap om
alkoholens vådor i trafiken borde leda till att vi
införde en nollgräns. Därtill skulle kopplas en
säkerhetsmarginal, som på medicinska grunder
fastställdes och som garanterade rättssäkerheten.
För en sådan modell finns ett starkt stöd från många
forskare, professionella trafiksäkerhetsarbetare,
polis och motororganisationer, och så sent som i
somras uttalade sig därtill
kommunikationsministern för att en nollgräns vore
det konsekventa och riktiga.
Jag tror, fru talman, att det är den enda hållbara
linjen om vi vill hävda en förbättrad trafiksäkerhet.
Det faktum att vi i Sverige och Norge har sett
strängt på brott mot trafiknykterheten har ju också
inneburit att vi här har en relativt sett bättre
situation, även om, som man i utskottet påpekar,
den fortfarande inte är acceptabel.
Min uppfattning är att skärpta regler på
trafiksäkerhetens område med tanke på de goda
effekter detta har haft skulle vara en en god
exportvara att förmedla till Europas länder, då vi
nu förbereder en starkare samverkan. Intressant är
också att konstatera att länder med en
förhållandevis hög alkoholkonsumtion har visat ett
klart intresse för att tillämpa ett skandinaviskt
synsätt på trafiknykterhetsfrågor.
Den proposition som vi nu har att behandla bygger
i allt väsentligt på Väg- och sjöfyllerikommitténs
betänkande. Som en av medlemmarna i den
kommittén kan jag intyga att den bedrev ett
engagerat och aktivt arbete för att nå konkreta
resultat för trafiksäkerheten. När vi var färdiga
noterade vi något så ovanligt som att kommittén på
alla punkter var helt ense, rakt över alla
riksdagspartier. Det har också inneburit att
regeringen i allt väsentligt har följt upp kommitténs
förslag.
Dock saknas ett par viktiga delar. Det gäller bl.a.
lämplighetsprövningen för dem som dömts för
rattfylleri eller grovt rattfylleri. Utredningen
föreslog att alla som döms för något av dessa brott
skulle genomgå s.k. utvidgad lämplighetsprövning.
Det innebär att man till en ansökan om
körkortstillstånd måste foga ett särskilt utlåtande
som styrker att vederbörande uppfyller
körkortslagens krav på ett nyktert levnadssätt.
Nu hänvisar regeringen till att
Kommunikationsdepartementet utreder denna
fråga och att man därför bör avvakta det
beredningsarbetet. Jag hoppas, fru talman, att det
innebär att frågan ändå snabbt kommer tillbaka till
riksdagen för en befogad förändring.
Den andra frågan, som har återkommit
motionsvägen flera gånger, är den s.k.
eftersupningen. Det har framförts önskemål om en
lagändring som innebär att Sverige skulle anta
samma regel som Norge. Den innebär att en förare
av motorfordon inte får inta alkohol eller annat
berusande eller bedövande medel under de sex
första timmarna efter en avslutad körning, om
vederbörande förstått att körningen kan leda till
polisundersökning.
Här hänvisar utskottet till att den påstådda
eftersupningen torde vara relativt liten i
förhållande till samtliga trafiknykterhetsbrott, och
därför är man inte beredd att göra något särskilt
uttalande. Det faktum att det skulle vara en liten
grupp människor som har brutit mot denna
nykterhetsbestämmelse i trafiken är en svag
invändning. Det råder inget tvivel om att
eftersupningen är en besvärande omständighet
både för polisen och för dömande instans och
ytterst drabbar den trafiksäkerheten. Därför
hoppas jag att det övervägande som nu sker inom
departementet leder till att man återkommer
relativt snart, så att vi kan skapa en relevant och
rimlig lagstiftning.
Utskottet redovisar även bakgrunden till
sjöfylleribestämmelser och erinrar om att vi här i
riksdagen många gånger diskuterat frågan. För
egen del har jag sedan 1970-talet ganska många
gånger motionerat om promilleregler på sjön.
Intresset för en sådan utveckling har vuxit genom
åren och nu har också en offentlig utredning prövat
frågan och enigt föreslagit att promilleregler skall
införas.
Invändningarna mot en promillelagstiftning i
sjötrafiken har varit av två slag. Den ena har varit
de starkt skiftande och särpräglade förhållanden
som råder inom sjötrafiken. Den andra har varit att
övervakningen ansetts bli så begränsad att man av
det skälet har avstått. Att det är ett särpräglat
förhållande och att möjligheten till upptäckt är
begränsad får ju inte avhålla lagstiftaren från att
uttala sin principiella hållning. Därför dök det upp
några frågetecken när Liisa Rulander sade att hon
inte tror så mycket på det här. Frågan är: Vad tror
utskottet egentligen på? Därtill skulle polisen och
de övervakande myndigheterna få ett enkelt
instrument som skulle underlätta arbetet i den
kontroll som enligt nuvarande lagstiftning faktiskt
är påbjuden.
Ännu mer fundersam blev jag när jag lyssnade till
Lars-Erik Lövdén. De allmänna deklarationerna är
det inte så svårt att instämma i, inte heller i hans
påstående att det bör råda en helhetssyn. Men
slutsatserna blir något märkliga. Dels tar
socialdemokraterna avstånd från sin utredare, som
delade de synpunkter som förs fram i det här
förslaget, dels säger Lars-Erik Lövdén att man
motsätter sig straffskärpningar och att man vill ha
ett fortsatt utredande.
Det är, fru talman, inte brist på kunskap i de här
frågorna. Det är mer brist på en och annan insikt
och framför allt brist på politiskt kurage.
När Lars-Erik Lövdén säger att han vill ha en
återgång till de motivuttalanden som gällde före
1990 tar man sig för pannan. Menar verkligen Lars-
Erik Lövdén att det är den ordningen som skall
återinföras? Jag tror att det är viktigt att Lars-Erik
Lövdén, även om han har respekt för repliktiden,
förklarar sig på den punkten.
Sammanfattningsvis skulle man ändå kunna säga
att regeringens förslag och justitieutskottets
uppföljning och stöd för förändring när det gäller
grovt rattfylleri m.m. är ett steg framåt till fördel
för trafiksäkerheten. Som värdefulla inslag gäller:
- sänkningen av gränsvärdet för det grova
rattfylleriet,
- att man ser strängare på brott mot nykterheten i
trafiken,
- att vållandefrågorna uppmärksammas mera och
- att en aktiv rehabilitering införs.
Fru talman! Ett problem som blir alltmer
besvärande är att även andra droger förekommer i
trafiken. Narkotikan är ju endast ett av flera
drogpreparat. Vi har olika typer av läkemedel som
kan ge effekter av icke önskat slag på bilförarna.
Det bör emellertid vara fullt möjligt att konstatera
om en person har ämnen i sig relaterade till
föreskriven medicin eller inte. Det finns också
anledning att undersöka effekten av vissa
läkemedel och därmed få ett klarläggande av vilka
läkemedel som bör förbjudas i samband med
bilkörning.
Vi behöver också en lagstiftning som till sin struktur
liknar rattfyllerilagstiftningen, vilket fordrar att
följande komponenter ingår:
- Metoder för rutinmässiga kontroller av trafikanter
- Gränsvärdesbrott
- Enhetligt straffvärde
Därför borde regeringen snarast ta tag i detta
växande problem i trafiken. Alla förare som är
inblandade i trafikolyckor och som kommer in för
vård borde genomgå en drogtest. En utredning bör
göras kring gränsvärden och lag- och
staffbestämmelser ändras så att de liknar
rattfylleriregelverket. Vidare bör polisen få
möjlighet att rutinmässigt göra
stickprovskontroller, typ alkotest, för att påvisa
narkotika och beroendeframkallande medel.
Allra sist, fru talman, tror jag att det är viktigt att
slå fast att avsikten med en mer restriktiv
lagstiftning inte är att åstadkomma fler och hårdare
straff mot medborgarna. En sådan lagstiftning
skulle framför allt vara preventiv och leda till att allt
färre gör sig skyldiga till trafiknykterhetsbrott. I så
måtto är propositionen och utskottsbetänkandet
värda att stödjas, och jag vill, fru talman, yrka bifall
till utskottets hemställan.