Herr talman! Jag vet inte om det avslutande var
Peter Erikssons ståndpunkt, att vi skulle göra så. Om
det inte var det, tror jag inte att vi behöver argumente-
ra om saken eftersom det inte råder någon delad me-
ning. Vad det handlar om är att vi har trängda offent-
liga finanser, uruselt skötta under de senaste åren med
staten i spetsen. Det har försatt oss i en situation, där
vi måste göra saker för att inte återigen, när vi nu har
fått ordning på det hela, halka tillbaka i bekymren
igen. Att bara tänka bort en så stor del av utgifterna
som kommuner och landsting utgör i sammanhanget
går inte. Därmed inte sagt att vi skulle centralisera
eller gå beskattningsrätten för när. Den farligaste
formen av centralisering för kommuner och landsting
representeras av sönderkörda offentliga finanser, där
beslutanderätten i praktiken utövas på de finansiella
marknaderna. Det är den viktiga försvarskampen som
vi nu är inne i, och därför skall vi inte lockas att tro att
vi kan lämna kommuner och landsting åt sidan. Jag
tror att det går att hitta en bra kompromiss här.
I finansutskottet sade Peter Eriksson i våras när
man behandlade frågorna om utgiftstak och budget-
process att detta skulle komma att öka det parlamen-
tariska inflytandet i processen. Det är mot den bak-
grunden detta sker. Det skall ju inte vara så, att de
offentliga utgifterna i framtiden blir vad de blir. De
skall bli vad de demokratiska organen har beslutat att
de skall bli. Det är på så sätt ett återupprättande av
beslutsmakten i många parlamentariska församlingar
kring den offentliga ekonomin. Det är dithän vi strä-
var, och i den meningen står denna reform på mycket
goda demokratiska grunder.