Herr talman! Jag skall ta kammarens tid i anspråk
för att redovisa regeringskansliets arbete med utveck-
lingen av budgetprocessen. Det kan tyckas perifert
och mindre viktigt. Men det är det inte, utan det är
fas 2 i vårt budgetsaneringsprogram. Fas 1 har ju varit
att ta saneringsbesluten i riksdagen - skattehöjningar
och besparingar, uppgående till nästan 120 miljarder
kronor.
Fas 2 är sedan att genomföra s.k. institutionella
förändringar som gör att vi inte skall behöva hamna i
samma problem en gång till. Däri ligger en bättre
budgetprocess, alltså en bättre styrning framför allt av
statens utgiftssida, och däri ligger också det som vi
har lanserat här i riksdagen efter förslag från Center-
partiet i en debatt i våras - det s.k. utgiftstaket.
Det är om de sakerna som jag i dag skall tala.
Bakgrunden är också att man, om man tittar ut
över Europa och andra delar av OECD-området med
jämförbara ekonomier, kan se att det finns länder som
har en svag budgetprocess. I de länderna har man
också haft en sämre utveckling, framför allt av
statsskulden. Det tycks finnas ett samband mellan en
svag budgetprocess och en statsskuldsuppbyggnad.
Dessutom: När man utomlands tittar på Sverige
beskrivs Sverige som ett land med en svag budgetpro-
cess, och det är en riktig beskrivning. Budgetproces-
sen tillhör på så sätt Sverigebilden när det gäller eko-
nomisk politik. Vi vill ändra på det av sakliga skäl,
därför att det är nödvändigt att kunna styra sina utgif-
ter och, naturligtvis, därför att den sakliga förändring-
en ger en bättre Sverigebild och därmed ett ökat för-
troende utomlands.
Att säga att vi skall göra detta är lättare än att göra
det. Det är ju stora förändringar som ligger framför
oss. Nu ingår de förändringarna i en konsekvent pro-
cess, som redan den tidigare regeringen i viss ut-
sträckning påbörjade. Riksdagen beslöt 1994 om
rambudgetprocessen. Sedan har vi också förlängt
mandatperioderna till fyra år. Det är ett oerhört viktigt
inslag i den ekonomiska politikens möjligheter att
komma till rätta med obalanserna.
I den budget som tagits i år har vi infört vad som
kallas för bruttobudgetering - vi skiljer mellan in-
komster på inkomsttitlar och utgifter på anslag. Man
får därmed ett bättre grepp över de totala utgifterna.
Detta är gjort i år.
Vidare har vi tagit långsiktiga beslut här i riksda-
gen, senast i anslutning till konvergensprogrammet,
om saldomål för de offentliga finanserna och om
stabiliseringsmål för desamma. Som jag sade förut tog
vi utgiftstaksbeslutet här under våren.
Det är alltså en process av det här slaget som rul-
lar. Den är konsekvent och den är inriktad på att detta
nu skall följas upp med att utgiftstaket får ett innehåll
och med att budgetprocessen ges sina slutliga drag.
När vi pratar om utgiftstaket måste vi vara klara
över att där ryms konflikter. Staten har ju åtaganden
av lagfäst natur, t.ex. barnbidragen. Det finns också
civilrättsligt bundna avtal, t.ex. garantier till närings-
livet. Om det skall gå att förena med ett utgiftstak kan
vi inte bara klippa av dessa åtaganden när det nomi-
nella utgiftstaket nås, utan vi måste ha en metod för
att hantera dessa åtaganden även om det för ett år
kommer i konflikt med utgiftstaket. Utgiftstaket får
alltså inte betraktas på det sättet att en kassamässig
bila faller, och därefter sker inga utbetalningar.
Lösningen på detta är att vi har ett utgiftstak som
kopplas till rambudgetering. Rambudgetering läggs
över en treårsperiod, och de ramar som överskrids
år 1 hämtar man igen år 2 genom att då göra ned-
dragningar på utgiftsslaget eller någon annanstans i
budgeten eller år 3 under perioden. Det gör att alla
överskridanden kan finansieras, och de som har an-
svar för anslagen får ett starkt incitament att hålla
igen och att se till att man klarar sina anslag; detta i
kontrast till dagens situation med försöksanslag som
täcker ungefär 70 % av statens utgiftssida där vi inte
har den typen av incitament. De försvinner nu med
det här nya sättet att budgetera kopplat till utgiftsta-
ket.
Det här utgiftstaket skall omfatta hela offentliga
sektorn - staten, socialförsäkringssystemet och kom-
munerna. Det sista kräver en extra förklaring. Kom-
munerna har ju sin grundlagsenliga rätt att sig själva
beskatta och kan på så sätt dra i väg på utgiftssidan.
Det är alltså svårt att, utan att komma i konflikt med
grundlagen, från riksdagen gå in och lägga ett utgift-
stak för kommunerna.
Vad vi på Finansdepartementet siktar på är att
komma överens med kommunsektorn om hur dess
intäkter skall utvecklas under de kommande åren och
att intäktssidan på så sätt indirekt blir det som begrän-
sar utgiftssidan. Samtidigt lägger vi ju en restriktion
på kommunerna - man skall balansera sina budgetar
och inte låna till driften. På så sätt klarar vi att hantera
den kommunala sektorn i en dialog, vilken resulterar i
att utgiftstaket också kan inrymma den kommunala
sektorn.
Ett annat område där det kan verka knepigt att få
in utgiftstaket är arbetsmarknadsutgifterna. Nu är det
inte så svårt som det verkar. Det mesta av konjunktur-
svängningarna när man lägger utgiftstaket är inte
förknippat med statens utgifter utan med inkomstsi-
dan. Utgifterna varierar mindre över konjunkturcy-
keln. Därför är det lättare att hantera utgiftstaket ock-
så i ett konjunkturperspektiv. Vi behöver alltså inte
göra avkall på en aktiv konjunkturpolitik bara därför
att vi har ett utgiftstak, utan också arbetsmarknadsut-
gifterna bör kunna gå in under utgiftstaket.
Till grund för budgeteringen ligger naturligtvis en
konjunkturbild. Det är den allra första grunden. Däref-
ter ligger som nästa, skulle jag vilja säga, dämpande
kraft i den här bedömningen att varje anslag har sin
reserv. Eftersom anslagen har sin reserv budgeterad
redan under året kan man sedan dessutom med ram-
budgeteringens metod förskjuta mellan åren - först en
reserv inom året och sedan en förskjutning mellan
åren. Dessutom har vi naturligtvis möjlighet att göra
omfördelningar på hela den statliga utgiftssidan.
Skulle detta inte räcka har vi möjlighet, och även
skyldighet, att gå tillbaka till riksdagen och tala om att
det inte höll, att vi behöver mera pengar.
Det ger ett tydligt ansvar och en tydlig signal, och
det skärper kravet på en politisk prioritering när man
driver den här typen av process - både i riksdagen och
i regeringskansliet. Därför skall arbetsmarknadsutgif-
terna in också i dessa åtgärder.
Som ni vet kommer vi när vi gör det här att också
vara tvungna att kraftigt förbättra vår prognos- och
uppföljningsverksamhet. Vi permanentar arbetsgrup-
per i regeringskansliet som kommer att följa de
27 utgiftsområdena varje månad vad gäller utfall. Vi i
regeringen kommer att varje kvartal följa utgiftsut-
vecklingen och vi kommer varje halvår att för riksda-
gen redovisa utvecklingen.
För att kunna hantera senare under budgetåret in-
komna utgiftskrav som inte täcks av tidigare beslut
kommer det att finnas en reservpott undanlagd i rege-
ringskansliet; detta för att vi skall kunna hantera ex-
empelvis EG-relaterade utgifter och även valutakurs-
förändringar och ränteförändringar som det kan vara
svårt att ta på respektive anslag. Statsskuldsräntorna
ligger helt utanför utgiftstaket.
Vi får, som ni vet, ett nytt budgetår. Budgetåret bli
ju ett kalenderår. Det innebär att vi kommer att gå till
riksdagen med budgetförslaget i september månad.
Det i sin tur innebär att det grova inriktningsbeslutet,
som drar upp riktlinjerna för budgeten, läggs till riks-
dagen under våren, närmare bestämt i april månad.
Det blir två stora budgetpropositioner, en i april
och en i september. Däremellan jobbar riksdagen och
regeringskansliet löpande med budgetprodukten.
Herr talman! Det handlar alltså om att vi nu kraf-
tigt stramar upp budgetprocessen. Det är del 2, som
man brukar säga, i saneringsprocessen. Vi kombinerar
budgetprocessen med ett utgiftstak. Det gör att vi nu
får en ordning på den svenska budgetprocessen som
ligger i linje med vad som gäller i de länder i Europa
som har bäst statsfinansiell ordning. Till den kretsen
börjar Sverige nu åter få räkna sig.