Herr talman! Jag börjar med den avslutande frågan
som är den som är den verkligt kritiska frågan. Vi har
tid på oss att diskutera saken med Kommunförbundet
och Landstingsförbundet. Ett frivilligt åtagande som
bryts är naturligtvis ingenting värt. Här handlar det
om att hitta ett sätt för att vi skall kunna bli överens
om vad som inträffar om kommunerna trots ett frivil-
ligt åtagande skulle höja skatterna. Vi skall presentera
detta i april nästa år, så att vi har tid på oss. För två
dagar sedan kom Kommunförbundet och Finansdepar-
tementet överens om att tillsätta en gemensam arbets-
grupp. Vi arbetar alltså vidare med den frågan.
Den andra frågan handlade om anslagsreserven.
Det är svårt i dag att precisera nivåer och storlekar. Så
långt har vi ännu inte kommit. Det sker ett utveck-
lingsarbete där vi får söka oss fram, eftersom det är
första gången. Det som är avgörande är naturligtvis de
totala offentliga utgifternas nivå, vilken i sin tur styrs
av de mål som är fastlagda, bl.a. i konvergenspro-
grammet, om hur den offentliga ekonomin skall ut-
formas, om vilka resultat som skall uppnås samt om
underskott och statsskuldsutveckling. Det är det första
som är styrande.
Sedan fastställer vi utgiftstaket i nominella tal,
vilket i sin tur skall brytas ner till tre stycken deltak.
Inom dessa deltak skall det finnas för statens del olika
utgiftsområden som skall inrymma anslag och reser-
ver. Hur stora de skall vara får vi titta på i budgetpro-
cessen. Hur stort det riktigt stora reservanslaget skall
vara vet jag inte i dag.
Det kommer naturligtvis att bli en dragkramp, ef-
tersom reserven skall skrapas ihop inom den totala
ramens utrymme. För varje krona som vi lägger till
den stora reserven måste vi ta av de andra anslagens
utrymme. Det blir den vanliga dragkampen mellan
fackdepartement som säkert vill ha en liten central
reserv och Finansdepartementet som vill ha en stor
central reserv.
Annars är tanken att extra utgifter som tillkommer
naturligtvis i möjligaste mån skall förutses. Fru
Wibble använde som exempel insatserna i Bosnien.
Det är en sådan utgift som vi i dag i och för sig har ett
särskilt anslag för och som vi förhoppningsvis inom
anslagets ram kan möta. Jag tror att det är värre med
räntefluktuationer, valutakursförändringar och EU-
budgetens inverkan på den svenska budgeten som
fastställs väldigt sent i vår budgetcykel. Det är sådant
som rimligen inte kan belasta varje enskilt anslag,
utan här måste det finnas ett sorts centralt dämpande
anslag. Hur stor det skall vara vet jag inte i dag, utan
det får förhandlas fram inom regeringskansliet nå-
gonting som riksdagen sist och slutligen får ta ställ-
ning till.