Herr talman! Det sista kan jag varken bekräfta el-
ler dementera. Vi har just öppnat samtalen. Vi får se
var vi slutar. Jag har bara sagt att en frivillig överens-
kommelse som omedelbart bryts är ingenting värd.
För att manifestera en sådan överenskommelse måste
vi diskutera vad vi gör om man börjar bryta mot den.
Det är tanken.
Dessa åtgärder vill och kan jag i dag inte gå in på.
De måste tas fram förtroendefullt.
När det gäller trovärdighet om utgiftstaket vill jag
säga att det naturligtvis är kärnfrågan. Man kan göra
vilka eleganta konstruktioner som helst. Det har i rätt
många länder gjorts försök av det slaget. Konstruktio-
nerna har i regel varit eleganta. Sedan spricker det.
Utgifterna blir större än man tänkt sig. Det får åter-
igen bli ett budgetförfall.
När väl en sådan situation inträffar - om man bud-
geterar så dåligt, eller anpassar sina utgifter till den
budget man har gjort så dåligt - finns det i systemet
inbyggt sätt att ta hand om den typen av överskridan-
den. Man skall passa sig för att i förväg peka ut olika
nedskärningskandidater om det eller det skulle inträf-
fa. Den modell som finns inbyggd i det här upplägget
tror jag är bättre.
Om man, å andra sidan, kör en process så långt att
man efter att ha uttömt reserven på anslaget och efter
att ha uttömt möjligheterna att inom det totala taket
hitta finansieringsmöjligheter, går tillbaka till riksda-
gen, är naturligtvis riksdagen fri att lyfta upp den typ
av förslag som Lennart Hedquist pekar på. Det är
kanske i så fall där debatten hör hemma.
Enklare omfördelningar har säkert redan tidigare
gjorts inom regeringskansliet.