Herr talman! Låt mig redan från början slå fast att
den privata lokalradion har kommit för att stanna.
Ingen har seriöst föreslagit att lokalradion skall för-
bjudas. Som ordförande i Lokalradioutredningen har
jag åtskilliga gånger givit uttryck för att jag är beredd
att medverka i en process som skapar så goda utveck-
lingsmöjligheter som möjligt för en privat lokalradio
som bygger på yttrandefrihetsgrundlagens fundamen-
tala principer.
Vad det ytterst handlar om är att förverkliga de
mål för lokalradion som riksdagen beslutade om
1993. Jag skulle vilja säga att det förhållandet att vi
nu hamnat i den här situationen hänger samman med
den brist på demokratiskt sinnelag som Birgit Frigge-
bo faktiskt gav uttryck för när hon lade fram sin pro-
position till riksdagen i början av 1993. Den proposi-
tionen drevs faktiskt igenom med hjälp av Ny demo-
krati. Man körde med minsta möjliga marginal över
halva riksdagen. Att propositionen inte höll måttet för
ett riksdagsbeslut brydde man sig helt enkelt inte om.
På den tiden var det maktspråk som gällde, ingenting
annat.
Det var egentligen väldigt osvenskt att göra på det
här sättet. Enligt min uppfattning bör man i frågor av
yttrandsfrihetskaraktär försöka samla en så bred ma-
joritet som möjligt bakom ett ställningstagande. Jag
vågar därför säga att vi definitivt inte skall göra om
det misstag som Birgit Friggebo gjorde för fyra år
sedan, när hon med Ny demokratis hjälp genomdrev
lokalradiolagen.
Det stod redan från början klart att en förändrad
politisk situation skulle kunna ställa till besvärlighe-
ter. Det är oerhört viktigt att man när man handlägger
den här typen av frågor ser till att det finns breda
majoriteter. Oavsett vad som händer i ett politiskt val
skall en bransch ändå veta vilka regler som kommer
att gälla, oberoende av vilka som sitter vid makten.
Det är nog faktiskt så, Birgit Friggebo, att din politis-
ka okänslighet i en viktig fråga i hög grad har bidragit
till att vi behöver föra den här debatten i dag.
Ola Karlsson! Den diskussion som vi skall föra i
dag är inte beroende av den utredning som jag satt
som ordförande i eller av den proposition som har
signalerats eventuellt bli framlagd hösten 1997. Det
gäller nu en förlängning av lagen 1995:1292 om till-
fälliga bestämmelser i fråga om tillstånd att sända
lokalradio, ingenting annat. Som sagts här tidigare
föreslås den få gälla fram till utgången av 1998.
De argument som jag framförde här i kammaren
när lagen antogs är giltiga också i dag. Jag kan därför
egentligen nöja mig med att hänvisa till dem. Birgit
Friggebo och Ola Karlsson har i dag faktiskt inte
heller tillfört den debatt som nu förs något som helst
nytt.
Den reservation som har fogats till betänkandet
vittnar, som jag ser det, om att reservanterna inte
riktigt har förstått vad som stadgas i yttrandefrihets-
grundlagen. Reservanterna tycks tro att det i bestäm-
melserna i 3 kap. 2 §, som Ola Karlsson hänvisade
till, endast anges kvantitativa mått, dvs. att ju fler
frekvenser som utnyttjas, desto större yttrandefrihet
blir det, men så är det faktiskt inte. I YGL:s stadgande
om vidaste möjliga yttrandefrihet ligger framför allt
en kvalitativ önskan att upplåtelserna av frekvenser
sker så, att en mångfald av åsikter erhålls. Sänd-
ningsmöjligheterna skall fördelas så att många olika
intressen kan använda sig av mediet.
Detta innehåll i yttrandefrihetsgrundlagen har re-
servanterna missat och därför hamnat helt fel. Det
övergripande synsättet bakom yttrandefrihetsgrundla-
gen är att samhället och den enskilde gynnas av att
radiofrekvenserna används på ett så varierat sätt som
möjligt.
När reservanterna hänvisar till Lagrådet blir reser-
vationen fullständigt missvisande. Då bortser man
från vad Lagrådet egentligen har sagt. Lagrådet kon-
staterade nämligen att om det kan fastställas att de
som under lagens giltighetstid förväntas kunna få
tillstånd till sändningar ingår i nätverksbildningar
eller på annat sätt är så lierade med varandra att den
eftersträvade mångfalden och lokala förankringen inte
uppnås, kan en lag där det inte meddelas några nya
tillstånd accepteras. Detta anfördes av Lagrådet, men
det har totalt missats av reservanterna. Den beskriv-
ning som jag nyss har gjort visar precis vad som har
skett.
Jag måste säga att det är utomordentligt märkligt
när Birgit Friggebo säger att den socialdemokratiska
mediepolitiken har havererat. Vad är det egentligen
som har havererat, Birgit Friggebo? Det är faktiskt
den proposition som du tillsammans med de borgerli-
ga partierna drev igenom 1993 som har havererat. Det
är det som gör att vi nu står här och diskuterar hithö-
rande frågor.
Du säger att du vill fortsätta på den inslagna lin-
jen, men du anförde i propositionen att man skulle se
till att det blir mångfald, inte nätverksbildningar. Hur
ser det då ut i dag? I själva verket har vi, sedan pro-
positionens lagförslag genomförts och blivit tillämpa-
de, i stället för mångfald faktiskt fått ägarkoncentra-
tion, ingenting annat.
I princip har inte någon lokalanknytning kommit
till stånd. Det har, som sagt, skett en ägarkoncentra-
tion, och resultatet har blivit inga eller få nya medie-
ägare, för liten andel lokala sändningar, ett likriktat
programutbud, ingen mångfald i förhållande till det
stora frekvensutrymme som har avsatts för lokalradi-
on. I den proposition som den borgerliga regeringen
utarbetade framhöll ni själva att om en sådan här
utveckling skulle komma till stånd, kunde resultatet
inte beskrivas som mångfald.
Ni har nu fått den utveckling som vi från dåtidens
opposition framhöll skulle bli resultatet av en alldeles
för svag lagstiftning. Riksdagen ville inte ha detta
utan något annat. Vi har krävt att man skall försöka
leva upp till det ställningstagande och den utveckling
som riksdagen egentligen uttalade sig för.
Mot den här bakgrunden blir man väldigt överras-
kad när Birgit Friggebo och, förmodar jag, också Ola
Karlsson säger att vi bara skall låta den här utveck-
lingen fortgå. Jag har väldigt svårt att begripa varför
man skall låta en utveckling som går stick i stäv emot
det som man vill åstadkomma fortgå.
Det verkar vidare som om Ola Karlsson skulle ha
skygglappar för ögonen när han talar om 83 själv-
ständiga företag. Resultatet har i stället blivit tre ägar-
grupper, ingenting annat. Resultatet av den proposi-
tion som vi fick 1993 har blivit ägarkoncentration,
precis det som man i propositionen angav att man
skulle motverka.
Katastrofen utgörs egentligen av Birgit Friggebos
eget förslag. Om du hade haft litet bättre politisk
fingertoppskänsla och demokratiskt sinnelag hade
denna debatt inte behövts i dag.