Herr talman! År 2006 gick vi till val med en tydlig reformagenda för rättsväsendet. Vi har kvar en tydlig reformagenda. Mycket har gjorts, och i den bästa av världar skulle man som politiker önska att det räckte med att fatta beslut för att saker och ting skulle bli verkställda och att allting skulle hända ute i samhället.
Jag tror dock att även de partier som har suttit i regeringen tidigare vet och märker att det ibland finns en tröghet som gör att de demokratiska beslut vi fattar och de reformer vi antar i riksdagen ibland tar väldigt lång tid att genomföra. Ibland är det också en tröghet i systemet, där det ibland inte ens får genomslag. Det betyder inte att vi som politiker ska ge upp, utan vi måste fortsätta att ha en reformagenda: se till att laga det som är trasigt och låta bli det som är helt.
Johan Pehrson talade mycket om det förebyggande arbetet. Jag lämnar det därhän. Vi hade en reformagenda vad gäller polisen som var väldigt tydlig. Vi har tillfört resurser och utbildat fler. Vi ser nu till att vi kan få fler kompetenta utredare. Samtidigt ser vi en tröghet i systemet, och vi har tydligt signalerat att vi inte är nöjda med de resultat som har kommit. Det gäller också de, om man ska vara ärlig, faktiskt sänkta resultat vi kan se när det gäller den utredande verksamheten och personuppklaring. Detta är inte önskvärt, och det är inte acceptabelt. Det innebär att vi som politiker säger att vi inte är nöjda utan att vi kommer att fortsätta trycka på.
En av anledningarna till att vi nu utreder och kommer att sjösätta en ny myndighet - en ny nationell polis - är just de problem vi ser inom den brottsutredande delen. Vi har tryckt mycket på mängdbrotten. Vi har varit ute i de olika länspolismyndigheterna och frågat vad man gör. Signalen till polisen är väldigt tydlig: Det måste bli fler brottsplatsundersökningar. Personuppklaringen måste upp. Brottsoffren måste märka och känna att polisen är på plats. Det är en kraftig och tydlig signal för vår del, och det är en del av reformagendan.
Vad har detta med straffrätten att göra? Jo, naturligtvis är det så att brott måste utredas innan det är på sin plats att diskutera om straff över huvud taget kan utmätas. Vi såg problem inom straffrätten framför allt när det gäller misshandel och andra grova våldsbrott när vi kom till makten. Det innebar att vi gjorde den största straffskärpningsreformen på detta område redan 2010. Det var väldigt tydligt i och med att vi införde en ny brottstyp, synnerligen grov misshandel.
Vi gjorde också tydligt i förarbetena att försvårande och förmildrande omständigheter måste få ett större genomslag när domar fälls. Varför? Jo, vi upptäckte att det egentligen inte var något större fel på de straffskalor som fanns men att det var en alldeles för snäv bedömning och för liten rörelse i dem. Straffskalorna har inte använts. Vi pekade även på att återfall i brott måste ha betydelse i dömandet.
Under sex månader skedde en förändring inom tillämpningen i rättsväsendet och i domstolarna. Därefter föll det tillbaka, och det verkar uppenbart att reformen inte har fått effekt. Det innebär inte att vi släpper reformagendan. Vi är angelägna om att driva igenom reformen när det gäller allvarliga våldsbrott och straffskärpningar, och därför kommer vi att följa upp det hela.
Vi har ett system som vi ska värna om i Sverige. Det ska vara rättssäkert. Vi har en lagstiftande del med demokratiskt valda politiker, och vi har en fristående dömande verksamhet i form av domstolarna. Vi har också verkställande myndigheter i form av både de utredande myndigheterna, som Polisen, EBM med flera, och den verkställande delen, alltså Kriminalvården. Dessa delar ska inte blandas ihop. Som politiker ska vi inte, som man gör i en del andra länder, sätta fingrarna i syltburken så fort det händer någonting. Vi ska inte gå in och leta, försöka styra upp ett pågående fall eller lägga oss i hur domstolen dömer i varje enskilt fall.
Samtidigt är det vi i denna församling som talar om hur allvarligt samhället ser på olika brott. Därför är det om systemet ska fungera lika väsentligt att den dömande makten har respekt för lagstiftaren och lagstiftarens intentioner. Annars hänger nämligen inte systemet ihop. Det är riksdagen som fattar beslut om vilka lagar som gäller, och domstolarna ska se till att dessa lagar upprätthålls. Vi kan diskutera straffskärpning och strafflindring hur mycket som helst i denna församling om vi inte samtidigt får ett genomslag i praktiken.
Vi behåller dock reformagendan: Vi ska laga det som är trasigt och låta bli det som är helt. Vi kommer att fortsätta att jobba vidare, som Johan Pehrson nämnde. Vi tittar nu på förslag som ska se till att den skärpta synen när det gäller allvarliga våldsbrott faktiskt får effekt. Det gäller brott som grov misshandel, grova rån, grov utpressning och andra allvarliga våldsbrott. Det gäller att hålla tempot uppe och inte låta sig nedslås, även om man är politiker.
Detta betänkande är inget lagstiftningsbetänkande i sig, utan det är ett så kallat motionsbetänkande. Det är ett antal motioner som har lämnats in under den allmänna motionsperioden. Som har sagts är det många som är engagerade i detta, och tittar man på det ser man att väldigt många moderata ledamöter är intresserade av dessa frågor. Vänsterpartiet och Miljöpartiet är lite mer passiva.
Socialdemokraterna kan man se med lite större intresse på. Vi kan konstatera att de i första hand hämtar inspiration från Alliansen. De föreslår ofta samma saker som vi redan har sagt att vi ska göra, följer gärna de utredningar som är tillsatta och skyndar sig att lägga fram samma förslag innan utredningen är klar, för att på det sättet framstå som något uppfinningsrika. I sig är detta inget problem, för det innebär att Socialdemokraterna hela tiden anpassar sig till Alliansens politik på rättsområdet. Det är i grund och botten positivt. Mycket av det flum som tidigare kännetecknat politiken har släppts i och med att Socialdemokraterna alltmer talar om straffskärpningar. Alliansen har haft betydelse och påverkat det politiska klimatet.
Sverigedemokraterna har efter en ganska trevande start med väldigt få motioner blivit mer aktiva och skrivit fler saker. Ibland har man kanske kopierat det som har skrivits från andra partier. Det som är tråkigt med Sverigedemokraterna är dock att man huvudsakligen fokuserar på förslag som har sin udd riktad mot nya svenskar. Det är klart att vi ska bekämpa alla typer av brott, men det som är tråkigt med Sverigedemokraterna är att man verkar mindre intresserade av annan brottslighet än den som begås av dem som nyligen kommit till landet. En mer nyanserad syn skulle vara bra om man vill ha betydelse för hur vi bekämpar brott på det hela taget.
Ett par områden har tagits upp; Johan Pehrson har nämnt en del av dem. Tittar vi på reservationerna kan vi se att det gäller bland annat hedersrelaterade brott. Det konstateras att frågan redan utreds.
När det gäller olaga hot, vilket är viktigt att ta upp, kommer också detta att ses över i samband med att vi jobbar vidare med den grova organiserade brottsligheten.
När det gäller penningtvätt kommer en proposition före propositionsstopp nästa år, alltså 2014. Det ligger inom verksamhetsplanen.
När det gäller förverkande av fordon pågår arbetet.
Om eftersupning står det i betänkandet, Lena Olsson, när utredningen kommer att lämnas. Det är den 30 april. Jag har kontrollerat datumet, och det kommer att hållas.
I det stora hela, herr talman, kan vi alltså konstatera att denna politiska församling är tämligen överens om vad som ska göras - även om det finns lite fler reservationer än vad som speglar verkligheten.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.
(Applåder)
I detta anförande instämde Pia Hallström och Patrick Reslow (båda M).