Fru talman! Det betänkande som vi nu behandlar
heter ju En svensk Asienstrategi för 2000-talet. När
man läser och funderar lite framåt så undrar i alla fall
jag hur länge den här strategin håller och hur länge
den verklighet som vi försökt beskriva i betänkandet
ser ut som den gör i dag. Tittar vi tillbaka i tiden kan
vi ju ofta konstatera att vi inte har kunnat se särskilt
långt framåt när det gäller vad som sedan har skett i
omvärlden. Jag förutsätter att vi kommer att få åter-
komma till Asienstrategin åtskilliga gånger i utskottet
för att justera, lägga till och kanske komma med mer
konkreta åtgärdsförslag än vad som finns i det här
betänkandet.
Jag tänkte ta upp några synpunkter kring en fråga
som inte belyses här men som jag tycker är väldigt
aktuell, och som det är väldigt tyst om - inte minst
från den svenska regeringen. Det gäller den upptrap-
pade krissituation mellan Indien och Pakistan i
Kashmirområdet som vi åter har fått se. Jag tycker att
det är intressant att fundera lite grann omkring varför
det är så tyst från svenskt håll i de här frågorna. Både
Indien och Pakistan har ju varit länder som Sverige
har exporterat vapen till - i ganska stor omfattning
faktiskt när man tittar på andelen vapenexport från
Sverige till den övriga omvärlden.
När man avbröt biståndet till Indien och Pakistan
avbröt man ju inte följdleveranserna. Jag måste lägga
med en sak att fundera lite över. Är det dåligt sam-
vete kring hur man har hanterat den här regionen som
gör att man nu också är så tyst och inte agerar kraft-
fullt för att ta upp frågan? Är det därför man inte ser
till att det blir någon form av åtgärdsanalys och akti-
vitet, inte minst på FN-sidan, när det gäller Indien
och Pakistan? Jag tycker att det här är oerhört oro-
väckande, och jag hoppas verkligen att vi får se ett
agerande från regeringen, särskilt med tanke på att vi
ju nu ändå skall besluta om en Asienstrategi. Det här
är två viktiga länder för det svenska samarbetet.
Den här Asienstrategin har ju föregåtts av en hel
del förarbete. Jag tycker att det är intressant och vik-
tigt att läsa remissvaren där man har yttrat sig över
den svenska Asienstrategin. Man kan särskilt titta på
vad de ideella organisationerna skriver. Det är något
som jag tycker att vi i utskottet också bör ta vara på.
Vi bör stärka deras möjligheter att vara med. Det
gäller t.ex. miljöorganisationerna. Framför allt Natur-
skyddsföreningen har ju haft ett ganska långt yttrande
över hur man ser på miljösituationen i den här regio-
nen. Vidare har handikapporganisationerna lyft fram
vikten av att också tänka och satsa på dem som är
handikappade.
En viktig del är naturligtvis demokratiutveckling-
en. Det här är en region där allt inte ser likadant ut.
Det är, som flera har påpekat, ett område som rym-
mer oerhört mycket. Vi kan verkligen se det mångfa-
setterade när det gäller behoven och klyftorna, den
oändliga klyfta som finns mellan rika och fattiga. Det
finns oerhört många exempel på detta som man kan
se, studera och också ta vara på, tycker jag, för att
försöka förbättra situationen för den stora mängden
människor som lever i den här regionen. De behöver
ordentliga satsningar, och de behöver vårt stöd.
En viktig del som finns med, och som måste fin-
nas med, är naturligtvis också hur vi i det globala
perspektivet hanterar handelsvillkoren och möjlighe-
terna för den här regionen att t.ex. få bra handelsavtal
med EU. EU är ju vår gemensamma handelspartner.
Eftersom Sverige i det här fallet inte har någon egen
möjlighet att agera måste vi agera via EU för att få
vettiga förhållanden för handelsavtal. Det är också
oerhört angeläget när man tittar på möjligheterna.
Men den stora, avgörande delen tycker jag är hur
det kommer att se ut på miljösidan framöver. Man
kan titta på den katastrof som var i Kina för knappt
ett år sedan med stora översvämningar. Det var
många som skrev om den och utryckte att här har
man ett typexempel på vad som händer när man har
en skogspolitik som inte tar miljöhänsyn. Man får en
icke hållbar situation för området.
En annan fråga där vi som lever i i-länderna na-
turligtvis har ett stort ansvar är klimatfrågorna. Väl-
digt många människor bor i just de kustnära områden
som forskare ofta pekar på. Blir det klimatförändring-
ar så blir det i de här områdena, dessa enormt befolk-
ningstäta områden, som miljökatastroferna först
kommer att synas. Översvämningarna kommer att
drabba just dem.
Det beror inte bara på vad som händer i Asien.
Det beror också på hur övriga världen agerar när det
gäller klimatfrågorna. Där har vi naturligtvis ett oer-
hört stort ansvar. Vi måste titta på hur vi själva lever
och hur vi själva hanterar de här frågorna. I annat fall
blir det liksom ingenting med biståndet och hjälpen vi
ger. Då förstör vi förutsättningarna för en hållbar och
livskraftig utveckling.
Här finns alltså oerhört mycket som bör följas
upp. Vi bör fundera över hur biståndet och hjälpar-
betet skall se ut i framtiden, hur samarbetet skall ske
och vilka förutsättningar som skall gälla. Där tar vi
sammantaget ett stort ansvar för att se till att detta ger
bra utvecklingsmöjligheter och ger möjligheter för
miljön och naturligtvis även för den sociala situatio-
nen. På så sätt kan man om möjligt minska klyftorna i
samhället. Men denna fråga är bara en liten början på
det samarbete som regeringen nu har skissat på. Och
vi kommer att få återkomma med åtskilliga förslag
framöver.
Självklart tycker jag också att det är viktigt att
man ser över och ger möjligheter för ett ökat bistånd
framöver. Det bistånd som vi i dag ger räcker ju inte
till. Det är väl en självklarhet att Sverige, när ekono-
min är bra här hemma, bör öka biståndet. Jag tror att
det är mycket värdefullt att de ideella organisationer-
na i dag ligger på väldigt hårt för att vi skall se vikten
av att satsa på bistånd framöver. Jag tycker att detta
betänkande också visar vikten av den internationella
och globala solidaritet som vi måste vara med och ha
ett helhetstänkande på.