Fru talman! Asien omfattar 60 % av jordens be-
folkning, och Asien är den till ytan största världsde-
len. Här existerar allt - från världsledande spetstek-
nologi till yttersta fattigdom. Här finns alla de stora
världsreligionerna. Här finns ishav, göklar, öken,
djungel, öriken och jordbruks- och träskområden. Här
finns åtskilliga av världens rikaste storstäder, och här
finns fattiga bergsbyar. Här finns demokratiska in-
dustrinationer, kommunistiska enpartistater och dik-
taturer. Åtskilliga länder har eller antas ha kärnva-
penteknologi.
Att försöka skapa en enda sammanhållen svensk
strategi som är generellt tillämpbar gentemot hela
Asien är naturligtvis alldeles omöjligt.
Regeringens proposition visar dock ingen större
ödmjukhet inför uppgiften. Man faller direkt in i det
gamla svenska biståndstänkandet. Den gamla svenska
illusionen om Sverige som en rik, klok och välme-
nande storebror till en tacksam omvärld i övrigt ski-
ner igenom i hela aktstycket. Lite mindre av övermod
och lite mer av realism vad gäller de svenska resur-
serna och den svenska förmågan hade sannerligen
inte skadat.
Låt mig exemplifiera. Länder som Japan, Taiwan,
Korea och Singapore är i många avseenden mer tek-
niskt avancerade än vi. Inkomsterna är ofta högre och
välståndet större. Här har Sverige mycket att lära sig
och mindre att lära ut.
Indien har världens främsta dataprogrammerare i
Bangalore. De bedriver hjärttransplantationer på 15
universitetssjukhus, men de har också en utbredd
fattigdom.
Diskrepanserna är oacceptabla. Men etablisse-
manget i Indien kan inte bara få överlämna till världs-
samfundet att ensamt lösa fattigdomsproblemen. Det
samlade biståndet till Indien uppgår dessutom sam-
mantaget bara till 0,5 % av BNP. En ökning av
svenskt bistånd betyder för staten Indien, bortsett från
ren kunskapsöverföring, ungefär lika lite som den
indragning vi gjorde med anledning av atombomb-
sproven.
Kina är en snabbt växande marknad med oerhörd
potential. Övergreppen när det gäller mänskliga rät-
tigheter är legio i Kina. Å ena sidan borde vi natur-
ligtvis inta en etiskt strikt hållning, å andra sidan
gäller det jobben i den svenska exportindustrin. Den
svenska linjen har - milt uttryckt - varit oklar även på
högsta nivå. I det sammanhanget vill jag också, precis
som Karl-Göran Biörsmark gjorde, påpeka att Taiwan
måste ges tillträde till WTO.
Parlamentet i den hårda enpartistaten Vietnam får
ett betydande demokratibistånd för mångmiljonbe-
lopp direkt från den svenska riksdagen. Få av leda-
möterna här i kammaren har en aning om det, och
ännu färre är involverade. Men låt oss hoppas att det
gör någon nytta.
Vi lever i en tid av globalisering. En svensk Asi-
enstrategi måste alltså utformas på samma sätt som
vår övriga utrikesstrategi i globaliseringens tidevarv.
Asien är ju faktiskt den största delen av världen.
Det handlar om att efter bästa förmåga medverka
till att snabbt utrota fattigdomen där fattigdomen
finns. Därför bör biståndet utformas med mätbara
effektivitetsmål. Det handlar om att främja respekt för
mänskliga rättigheter, demokrati, rättssamhälle och
marknadsekonomi där sådant saknas.
Åtskilliga länder i Stillahavsasien har på 20-30 år
gått från absolut fattigdom till relativt välstånd. Ett
triangelsamarbete med exempelvis Taiwan i biståndet
till många av de fattigaste länderna borde naturligtvis
vara en självklarhet. Då skulle man dra nytta av erfa-
renheterna från de länder som har lyckats reda ut sina
fattigdomsproblem.
Det handlar om att verka för konfliktlösning och
fred, att reagera mot militära hot på alla håll där så-
dana har kommit fram under de senare åren i Asien.
Det handlar om miljön och om jämställdheten.
Det handlar om att skapa möjligheter för svenska
studenter och forskare att få del av utvecklingen i
spetsteknologi i exempelvis Japan och Taiwan, men
också om att öppna svenska högskolor för studenter
och forskare från länder som Kina och Bangladesh.
Det handlar om att främja svensk export och om
att stimulera utländska investeringar i vårt land, om
att stärka svensk konkurrenskraft så att vi åter kan bli
ett ledande välfärdsland.
Det handlar om att samordna främjandeinsatserna
från UD:s ambassader och konsulat, från Exportrådet,
från Sveriges tekniska attachéer, från Svenska insti-
tutet, från Turistrådet, från Invest in Sweden, från
Exportkreditnämnden och från storföretagens ut-
landskontor.
Det handlar om bättre omvärldsbevakning för
svenska företag. Vi kan lära mycket av finnar, kana-
densare och irländare. Förstärkningar behövs i många
av de nya viktiga ekonomiska och politiska maktcent-
rum som har vuxit fram i Asien.
De svenska insatserna måste individualiseras och
koncentreras - för varje land för sig. Ibland handlar
det om att få hem kunskap till Sverige, ibland om att
dela med sig av kunskap. Ibland handlar det om ex-
portfrämjande, ibland om jakt efter investerare.
Ibland handlar det om fattigdomsutrotning, ibland om
att medverka till att enpartivälden och diktaturer
förbyts i demokratier. Det finns inget enhetligt Asien.
Och med asiatiska mått är Sverige litet, mycket
litet. Sverige har 9 miljoner invånare och vi ligger på
18:e plats när det gäller BNP per invånare. En mer
realistisk uppfattning av Sveriges förmåga hade sä-
kert gett ett bättre underlag för framtida beslut. Men
en sak är säker: Den omvandling av UD, och då
främst av UD:s fältorganisation, som vi har krävt i
många år måste få genomslag. Kan Asienstrategin
göra detta uppenbart för regeringen har den - trots
sina brister - tjänat ett gott syfte.