Herr talman! Agneta Brendt har i dag från majo-
ritetens sida väl föredragit vår inställning. Jag kan
bara instämma i hennes anförande. Jag vill tillägga att
det också varit väl värt att här i dag lyssna till en hel
del synpunkter från andra partiers företrädare, även
om vi inte kan hålla med varandra på varje punkt.
Samstämmigheten i de här frågorna är påfallande
stor.
Jag skulle i dag ha kunnat tala om Burmas väntan
på demokrati och mänskliga rättigheter eller om den
djupt oroande situationen i Kashmir. Jag skulle också
ha kunnat fråga mig om det är så att både omvärlden
och en del på UD är på väg att göra samma felbe-
dömning som man gjorde inför provsprängningarna
med kärnvapen. Då togs man på sängen; man hade
inte gjort en tillräckligt god riskbedömning av regio-
nen.
Men jag skall i dag tala om Afghanistan, ett land
som alltför ofta fått utgöra spelplan för maktens män
när de har velat mäta sina krafter mot varandra. Re-
sultatet har varit förödande för befolkningen.
Jag läser i bakgrundsmaterialet till utrikesutskot-
tets betänkande 1998/99:UU11 En svensk Asienstra-
tegi för 2000-talet. Det gäller då Framtid med Asien.
En svensk Asienstrategi inför 2000-talet, Ds 1998:61
från Utrikesdepartementet. Om Afghanistan står det
på s. 348 att Pakistan är djupt involverat. Landet
stöder talibanrörelsen medan bl.a. Iran bistår mot-
ståndarsidan i den s.k. nordalliansen. Man talar vidare
om gas- och oljefyndigheternas politiska påverkan.
Afghanistan är sammantaget bara marginellt beskri-
vet i såväl utredning som betänkande, och bara några
rader handlar om Afghanistan i förhållande till något
annat land eller kan läsas in under rubriker som de-
mokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet samt
fattigdomsbekämpning. Detta är inget förbiseende
utan en spegelbild av den nedåtgående spiral som
drivs av våld och maktambitioner samt av inbland-
ning utifrån. Sammantaget har landet marginaliserats
intill obefintlighet i det internationella samarbetet.
I det fortsatta arbetet - det som börjar i morgon -
är det viktigt att vi tydliggör vilka i regionen som är
inblandade i vilkas konflikter, att vi tydliggör vilka
som bär ansvarets börda tillsammans för det som
händer i området. USA:s stöd, som är välkänt, är
mindre högt uttalat. Likväl är det en inblandning och
ett stöd till talibanerna. Osmar Bin Laden och hans
närvaro i Afghanistan samt att han ansågs ligga bak-
om ambassadbombningarna kyler dock ned relatio-
nerna. För en del namnkunniga kvinnor i USA, inte
minst presidentens fru Hillary Clinton, har denna
frottering med företrädare för en extrem kvinnosyn
blivit ytterligare en pinsam belastning.
En del, inte minst i denna kammare, har framfört
synpunkten att Madeleine Albright när hon blev utri-
kesminister i USA borde känna ett särskilt ansvar, en
särskild kvinnlig solidaritet med de förtryckta kvin-
norna i Afghanistan. Jag hoppas att också det vägs in
i det fortsatta arbetet.
Jag har talat om ett särskilt ansvar för Sveriges del
och avser då först och främst ASG-mötet. Det mötet
är också ett bevis på vårt långvariga engagemang i
Afghanistan.
Herr talman! ASG står för Afghanistan Support
Group, en sammanslutning av givarländer som sedan
några år tillbaka samlas vid olika konferenser. Hittills
har möten hållits i Askhalabad, New York, London
och Tokyo. Nu kommer också en sammanslutning att
äga rum på Vår Gård under tiden den 21-22 juni. Vid
denna konferens har Sverige ordförandeskapet för
ASG.
Det som jag uppfattar som huvudfrågan vid
Stockholmsmötet är att det gäller att försöka ta sig ur
ett tillstånd av varken-eller, dvs.: Skall man eller
skall man inte arbeta i Afghanistan, och hur?
Sverige står i det här sammanhanget för samma
pragmatiska linje som den som Svenska Afghanistan-
kommittén företräder. Det är en opolitisk biståndsor-
ganisation som har sin bas i Sverige. Det är bättre att
finnas på plats än att vända ryggen till en uppenbar
humanitär tragedi. Man kan också tillägga att det är
bra att ha utomstående ögon och öron - att det finns
observatörer, inte bara aktörer - inne i Afghanistan.
Så länge arbetet går att utföra och man kan nå de
utsatta målgrupper som pekats ut för SAK:s och and-
ra organisationers vidkommande och så länge man
har full kontroll över verksamheten tycker jag att
arbetet kan fortsätta att bedrivas med bibehållen in-
tegritet. Det är oerhört viktigt, tycker jag, att man inte
skall behöva rucka på sina målsättningar.
Enligt signaler som nått mig är bedömningen att
Stockholmskonferensen borde kunna komma fram till
en större samsyn kring den linje som Sverige och
flera andra länder står för. Därmed skulle arbetet i
Afghanistan på nytt kunna skjuta fart.
Sverige har ju erkänt en positiv hållning till folk-
rörelserna och frivilligorganisationerna. Sverige är
dessutom en av de allra största NGO-aktörerna i Af-
ghanistan genom Svenska Afghanistankommittén.
Denna kompetens och detta engagemang hoppas jag
att man från UD:s sida tar till vara på den kommande
ASG-konferensen.
Jag kommer att med intresse följa ASG. Det är
spännande att också kunna se vad som blir resultatet
av den här juniträffen i Stockholm.
Herr talman! Den senaste tidens mest dramatiska
utveckling har utspelats i centrala Afghanistan, i
provinsen Bamyan. Området, som i huvudsak bebos
av den etniska minoriteten hazarerna - tillhörande
den religiösa minoriteten shiamuslimer - har varit
skådeplats för intensiva strider mellan talibanmilisen
och hazarernas militärpolitiska organisation Hezb-e
Wahdat.
I september 1998 tog talibanerna över större delen
av Bamyan. I april 1999 drevs talibanerna bort från
området. Den 9 maj återkom talibanerna på nytt dit.
Fortfarande pågår strider i området. I och med taliba-
nernas senaste återkomst till området rapporteras det
om massflykt från provinshuvudstaden Bamyan.
I rapporteringen talas det om tiotusentals män,
kvinnor och barn som av rädsla för talibanernas ex-
cesser flytt upp i bergen. Det har även rapporterats
om omfattande övergrepp mot de hazarer som valt att
stanna kvar i staden. Avrättningar och bortförande av
etniska hazarer utgör ett av de rapporterade inslagen.
En annan form av övergrepp som rapporterats är
systematisk nedbränning av bostadshus tillhörande
familjer i området som anses ha kopplingar till den
antitalibanska oppositionen.
Hazarajat har under de senaste 20 årens krig be-
funnit sig i relativ suveränitet. Tidigare skatteindriva-
re från den pashtunska folkgruppen, alltså den grupp
ur vilken talibanerna hämtar sin främsta kraft, har inte
kunnat driva in sina traditionella skatter från hazara-
befolkningen. Nu i kölvattnet av talibanernas fram-
gångar återkommer de pashtunska skatteindrivarna
och kräver in hela 20 års obetalda skatter från den
lusfattiga befolkningen, som ingenting har att betala
med. Resultatet rapporteras vara konkurser som
tvingar stora delar av befolkningsgrupper att överge
hus, hem och marker för att fly till andra delar av
Afghanistan eller ut ur landet till Pakistan och Iran.
Här krävs en större beredskap från omvärlden.
Den anti-talibanska oppositionen har i uttalande
vänt sig till omvärlden och människorättsorganisatio-
ner med en appell där den ber om skyndsam assistans
för att undersöka och följa upp de övergrepp som
äger rum i Bamyanregionen. Amnesty har så sent
som i förra veckan svarat med ett eget uttalande där
organisationen uttrycker sin starka oro för vad som
sker i Hazarajat.
Under perioden augusti 1997 till september 1998
var Hazarajat utsatt för en närmast total blockad. Ett
inslag i blockaden var att inget livsmedel tilläts att
transporteras in i Hazarajat. Med tanke på att detta
höglänta bergsområde med dess kärva klimat och
terräng inte kan föda sin egen befolkning blev följ-
derna mycket besvärliga. Man har alltid varit beroen-
de av annat än jordbruk, av handeln med låglänta
områden då man säljer boskap och mejeriprodukter
och köper in vete, ris och annat nödvändigt i utbyte.
Vintern 1997/1998 rapporterades 160 000 människor
i Bamyanprovinsen befinna sig i en allvarlig hunger-
katastrof.
De senaste veckorna har talibanerna på nytt börjar
försöka avskärma oppositionsområdena från livsme-
delsleveranser. Information har kommit om hur all
form av trafik som passerar från talibankontrollerade
områden in till oppositionsområden systematiskt
genomsöks och där all form av livsmedel, inklusive
minsta brödkaka, konfiskeras.
På grund av de fortsatt intensiva militära aktivite-
terna i Bamyanregionen finns en uppenbar risk att
årets nödvändiga jordbruskförberedelser, alltså såd-
den, går om intet. Detta skulle i sin tur kunna lägga
grunden för en ny hungerkatastrof den kommande
vintern 1999/2000.
Det finns med andra ord all anledning att vara
djupt bekymrad över den humanitära situationen för
befolkningen i Hazarajat. Här utspelas nu ett Ko-
sovodrama i skuggan av den mer uppmärksammade
och geografiskt närmare Kosovokonflikten. Det krävs
att Afghanistan återigen får större uppmärksamhet
från det internationella samfundets sida.
Jag läste i en skrift från min valkrets Eksjö i Gö-
taingenjören nr 69 från maj i år om en man som heter
Fredrik Pålsson och som berättar om Afghanistan,
som är hans arbetsplats. Han jobbar med minröjning.
Som vi vet är man i garnisonen i Eksjö väldigt duktig
på det. Han bekräftar alla farhågor om fundamenta-
listiska talibaner och deras sätt att se på rättvisa. Han
berättar att när han reste från flygplatsen i Herat till
hotellet såg han en hängd man som tydligen hade
blivit ertappad vid ett försök att göra inbrott. Han
blev hängd samma dag men fick hänga kvar som ett
varnande exempel.
Han berättar å andra sidan att det fanns möjlighet
att jobba med kvinnor för att utbilda dem i minröj-
ning och lära sig att se farorna i minor för dem och
barnen. Så det finns även positiva tecken i den rap-
port som jag kunnat läsa i den intressanta skriften.
Det är sällan vi hör några positiva rapporter från
Afghanistan. Under de senare åren har människor haft
så oerhört svårt på många sätt och vis. Också kulturen
har haft det väldigt svårt. Den afghanska kulturen har
haft mycket svårt att överleva. Jag vill ge ett exempel.
Jag har läst en dikt i en skrift som heter Rosor, vin, en
vän att älska. Det är en dikt av den afghanska 1600-
talspoeten Khushhal Khan Khatak. Den heter I vin-
dens spel:
Många män som jag har känt
likt en vindil borta blev.
Många dör i denna stund
Bubblor, Khushhal, liknar vi.
Utan tvivel vet Han bäst
syftet med sin bubbellek,
vet att bubblan som Han blåst
lika snabbt försvunnen är,
syns ej till, är redan slut.
Tiden ute: bubblan sprack -
lagas kan den aldrig mer.
Dessförinnan dansar den
utan innehåll och kraft
hit och dit och upp och ner:
lekboll blott i vindens spel.
Sorg och glädje, tårar, skratt
utbytbara former är.
Känn dig själv? Vilken propå!
Bubblor tänker inte så.
Med det hoppas jag att vi tillsammans kan hjälpa
till för att det vi nu ser trappas upp i Afghanistan inte
skall bli det som vi i dag är rädda för, så att vi verkli-
gen skall kunna hjälpa dem som är i en akut situation
i detta bekymmersamma geografiska område.