Fru talman! Europa var för mig allra först kriget,
men det var på avstånd från Sveriges trots allt tämli-
gen lugna horisont. Mörkläggningen och närheten till
Norge kändes förvisso hotfull hemma i Dalsland.
Man kände sig aldrig riktigt säker på om kriget också
skulle drabba oss. När pappa under sista krigsåret
ryckte in i vinterkriget som frivillig ambulansförare i
Finland kom det ändå nära. Och transittågen med
tyska soldater gick genom hemstaden Åmål och
väckte förvåning och även ett visst medlidande. Det
rörde sig om så unga pojkar som kanske aldrig skulle
komma hem igen.
Sedan kom krigsbarnen från Finland och Tysk-
land, som fick ett mer eller mindre tillfälligt hem i
svenska familjer. Det var Ritva från Åbo, som vi
lärde känna i mormors trappuppgång och som kunde
berätta de mest fantastiska historier. Det var Eva
Henkel från Tyskland, som nog var av judisk börd.
Judarnas hemska öde i koncentrationslägren hade inte
mamma undanhållit oss barn. Dessa människor ingick
i våra aftonböner. Det var omöjligt att förstå hur man
kunde behandla människor så grymt.
Europa var något senare, under studieåren, vägen
ut i världen mot äventyren. Men känslorna från krigs-
åren väcktes till liv i tågkupén när vi åkte genom
Tyskland. Där hade min syster och jag hamnat ihop
med to norske piker. De ville helst dra för gardinerna
i kupén för att slippa se det avskydda Tyskland och
de förhatliga tyskarna. Vi får aldrig lov att sluta hata
dem, sade de. Vi som hade varit besparade krigets
fasor hade svårt att förstå detta. Känslorna av hat var
mycket levande och äkta och skrämde oss. Hur kunde
unga människor tänka så?
Visst fanns hatet hos många och levde kvar länge.
I Frankrike var det svårt att hitta någon familj som
inte hade förlorat någon anhörig. Och detta gick till-
baka i flera generationer. Det var farfars far som hade
mist livet i slutet av 1800-talet i fransk-tyska kriget.
Det var morfar som hade dött i första världskriget och
storebror som var saknad efter det andra världskriget.
Jag minns en kvinna som körde taxi i tyska Alperna
som jag mötte på 1980-talet. Hon uttryckte fortfaran-
de generationers misstro mot tyskarna. Hon hade trots
allt kommit fram till att den enda vägen till fred var
att samarbeta med dem även om misstron levde kvar.
Det fanns människor som började tänka andra
tankar de första åren efter kriget, tankar om förso-
ning, förståelse och fred. Unga människor brukar ju
tillskrivas de nya idéerna, men nu rörde det sig om
dem som hade varit med i både första och andra
världskriget och som hade den tidigare krigshistorien
mycket levande för sig.
Det är ingen slump att både EU:s föregångare och
Europarådet bildades under samma tid. Tanken hade
väckts om att samarbete var den enda vägen till för-
ståelse, försoning och fred. Europarådet bildades för
i dag precis 50 år sedan, som vi har hört flera gånger.
Europakonventionen till skydd för de mänskliga fri-
heterna och grundläggande rättigheterna utgör grun-
den för Europarådets arbete. Europarådets styrka är
dess starka förankring i en människosyn av kristen
och humanistisk tradition som kräver respekt för
varje människa som en unik varelse med lika värde
oberoende av ras, etnisk tillhörighet, religion, kön,
ålder, samhällsställning eller produktionsduglighet.
Det är ett människovärde som inte får kränkas. Det
mycket unika är också att en enskild människa kan få
rätt gentemot en stat via Europadomstolen i Stras-
bourg även om det är en lång och svår process.
Till skillnad från EU, som har 15 medlemsstater,
har Europarådet sedan Georgiens inträde i förra veck-
an 41 medlemmar. Det rör sig om en organisation där
alla Europas stater utom sju nu är medlemmar, och
fler är på gång. Bosnien-Hercegovina har exempelvis
ansökt om medlemskap, och landets utveckling följs
nu noga av Europarådet. Möjligheten för Europarådet
att påverka medlemsstaterna att ta sitt ansvar för att
skydda medborgarnas rättigheter i så gott som hela
Europa får inte underskattas.
När det gäller länderna i Öst- och Centraleuropa,
där de mänskliga rättigheterna grovt förtrampades
under Sovjetregimen, är en lovande utveckling på
gång i vissa länder. Den går långsamt, och det sker
många övertramp i andra länder. Det tar lång tid in-
nan den människosyn som bygger på respekt för varje
människas unika och lika värde genomsyrar ett sam-
hälle.
För att ett land skall få bli medlem i Europarådet
ställs bestämda krav, dock inte på fullkomlighet. Vem
skulle i så fall bestå provet? När ett land ansöker om
medlemskap inleds en process. Landet får klara be-
sked om vilka förändringar som behöver ske när det
gäller lagar och deras tillämpning. Det kan gälla
dödsstraff, där moratorium med omedelbar verkan
förväntas träda i kraft vid inträdet i Europarådet.
Ingen skall avrättas i ett medlemsland. Sedan skall
lagarna förändras så att dödsstraff förbjuds, men det
kan ta sin tid. Det är inte lätt för ett parlament att gå
emot en opinionen med kanske 70-80% av befolk-
ningen som vill behålla dödsstraffet, men det sker.
Ukraina är ett tänkvärt exempel på hur problema-
tiskt det kan vara och vilket tålamod som krävs för att
driva arbetet för de mänskliga rättigheterna framåt.
Ukraina införde ett moratorium 1995, men det visade
sig att mellan 1995 och 1997 avrättades 212 personer,
trots detta moratorium.
Nu har man sagt ifrån från Europarådets sida. Av-
rättningarna måste omedelbart upphöra. Nu tror man
att de gjort det. Man följer noggrant upp hur det går
med lagstiftningen, om Ukraina är på väg att bli en
rättsstat. Man har fått tiden på sig fram till juni för att
en hel del saker skall ha genomförts. Jag kan inte låta
bli att undra om det är möjligt att på den korta tid som
återstår genomföra alla dessa förändringar. Men man
fick det här budet för ett par år sedan, och man har
varit väldigt långsam i starten. Det är nog den goda
viljan till en utveckling i rätt riktning som till sist
kommer att räknas.
Turkiet, som länge varit medlem, är ett problem-
barn. För en del år sedan lämnade Turkiet Europarå-
det på egen begäran, då de annars med all säkerhet
skulle ha blivit uteslutna. Turkiet har sedan blivit
medlem igen. Frågan om tortyr i fängelser har varit
aktuell. En fördel är att ett land som misstänks inte
leva upp till Europarådskonventionen inte kan neka
Europarådets representanter tillträde för att undersöka
hur saker och ting ligger till. Så har nu Europarådets
representanter fått tillträde att träffa Öcalan i fängel-
set innan någon annan har fått göra det.
Turkiets behandling av minoriteter är ett annat
stort problem, som jag inte förstår hur man kunnat se
genom fingrarna med så länge. Assyrier/syrianer har
ju nästan helt fördrivits från sydöstra Turkiet, och
behandlingen av kurderna är en fråga som måste få en
lösning.
Det är mycket prestigefyllt att vara medlem i Eu-
roparådet, och det gör att även ett stort land som
Ryssland försöker att uppfylla de krav som ställs.
Naturligtvis stöter det på stora problem att kunna
följa vad som händer på de mänskliga rättigheternas
område i ett så stort land. Europarådet undersöker nu
i samband med en rapport om den omdiskuterade nya
religionslagen och dess tillämpning står i överens-
stämmelse med Europakonventionens krav på religi-
onsfrihet. Det skall bli intressant att följa den rappor-
ten.
Trots den stora respekt jag har för allt det värde-
fulla arbete som Europarådet utför på många områden
vill jag till sist nämna en rapport som är på gång och
som förvånat mig lite grann. Vi får väl se var den
hamnar. Jag blev medlem först i januari i delegatio-
nen, eftersom Kristdemokraterna inte varit tillräckligt
stort förut för att ha en representant där. Jag hamnade
i utskottet för legal and human affairs. Där har man
tagit upp en rapport: The Illegal Activities of Sects. Vi
vet att en sektrapport mycket länge diskuterades i EU
men att man där kom fram till att detta inte var nå-
gonting som borde tas upp av EU utan var en enskild
angelägenhet för de olika länderna.
Nu har man tagit fram en sådan rapport i Euro-
parådet. Det är stora svårigheter därför att man inte
kan definiera vad sekt betyder. Man har inte heller
definierat vad dessa olagliga aktiviteter skulle bestå i.
Därför menar jag att man är ute på farlig mark även
om intentionen är god, att försöka skydda ungdomar
som eventuellt kan bli inblandade i någonting som de
inte behärskar. Det skall bli intressant att se när den
kommer upp till debatt i plenum, vilket kommer att
ske i juni. I den debatten tänker jag delta. Jag hoppas
att rapporten hamnar på en nivå som gör att jag kän-
ner att Europarådet fortsätter att försvara de mänskli-
ga friheterna och rättigheterna, däribland religionsfri-
heten.