Fru talman! När jag som ny riksdagsledamot i
höstas lät mig nomineras till suppleant i svenska
delegationen till Europarådets parlamentariska för-
samling hade jag nog inte fullt ut klart för mig vad
uppdraget innebar i alla dess enskildheter. Det kan
skyllas på min egen bristande orientering, men jag
tror att det är ganska många - kanske t.o.m. någon
enstaka i detta hus - som har tämligen oklara uppfatt-
ningar om Europarådets roll och verksamhet.
Europarådet spelar en undanskymd roll i den po-
litiska debatten, inte bara i vårt land. Det är delvis
oförtjänt. Europarådets olika instanser - den parla-
mentariska församlingen, ministerrådet, domstolen
osv. - utför faktiskt ett omfattande arbete när det
gäller mänskliga rättigheter och demokratisk utveck-
ling i Europa. Det har jag förstått. Men Europarådets
undanskymda roll speglar också det faktum att Euro-
parådet inte spelar den aktiva och pådrivande roll som
rådet borde kunna spela. Europarådet är en delvis
outnyttjad resurs i det alleuropeiska samarbetet.
Förra veckan genomfördes den parlamentariska
församlingens andra session i Strasbourg. Självfallet
stod situationen i Kosovo och Natos krig mot Jugo-
slavien i fokus. Jag har två intryck av den långa de-
batten i Strasbourg. Det ena är att det bland Europas
parlamentariker från Ryssland i öster till Island i
väster finns kunskap, engagemang och vilja att bidra
till fred och demokrati på vår kontinent. Det andra är
att det finns en oerhörd frustration inför det faktum
att Europarådet står maktlöst inför de övergrepp och
det krig som just nu pågår på Balkan.
Vad beror då den här maktlösheten på? En del av
förklaringen är säkert att det är brist på resurser. Men
den kanske viktigaste förklaringen ligger i att USA
och de dominerande nationerna inom Nato inte har
tillåtit Europarådet att spela den aktiva och konstruk-
tiva roll som det hade kunnat spela och borde spela.
USA och Nato har för att etablera, som det heter, sitt
nya strategiska koncept ställt FN och Europarådet åt
sidan, inte av omsorg om de mänskliga rättigheterna
på Balkan utan av egna maktpolitiska skäl. Jag bekla-
gar att Sverige inte mer resolut har ställt upp till för-
svar för den internationella rättsordning som för-
kroppsligas i FN och i Europarådet. Det finns tid att
reparera den skadan.
Kriget på Balkan är ett misslyckande för det in-
ternationella samfundet. Det är ett nederlag för den
internationella rätten, för de mänskliga rättigheterna.
Och det måste till en politisk lösning på konflikten på
Balkan, som Jan Bergqvist underströk i sitt anföran-
de.
Efter kriget - det kommer en tid även efter detta
krig - kommer återuppbyggnaden. Det handlar då
inte bara om återuppbyggnad av de materiella värden
som har förstörts i kriget. Sådant är relativt lätt. Den
svåra uppgiften är att bygga upp de mänskliga rela-
tioner - solidariteten och tilliten mellan människor -
utan vilka varje samhälle är omöjligt och som under
lång tid har brutits ned och förstörts av nationalistisk
chauvinism, av förtryck och av krig. I detta återupp-
byggnadsarbete kan och måste Europarådet spela den
ledande och pådrivande rollen. Det handlar om mer
än att bygga upp det krigshärjade Balkan. Det handlar
om att restaurera den internationella rätten, som i dag
är allvarligt hotad.