Fru talman! Först understryker jag också att det är
värdefullt att vi har den här gemensamma uppfatt-
ningen om utvidgningens betydelse.
När det gäller arbetslösheten begår Göran Lenn-
marker ett litet tankefel. De s.k. SM-punkterna är icke
bindande beslut. Subsidiariteten, att varje land utfor-
mar sin politik på det här området, gäller. När man
diskuterar ett trots allt så diffust begrepp som flexi-
bilitet handlar det i Lennmarkers värld om att öka
löneskillnaderna, förändra arbetsrätten, helt enkelt gå
den amerikanska vägen. När jag talar om flexibilitet
menar jag att göra arbetskraften starkare, mer kompe-
tent, bättre beredd att byta jobb, utbildning. Det är två
helt skilda perspektiv.
I Sverige kommer vi att välja det senare. Jag är
ganska säker på, efter att ha lyssnat på diskussionen i
Europa, att den enklare vägen när det gäller flexibili-
teten - ökade löneskillnader och sämre arbetsrätt, den
amerikanska vägen - inte har särskilt stort stöd ute i
Europa. Jag tror att de svenska moderaterna i sin
flexibilitetssträvan så småningom kommer att vara
ganska så ensamma på scenen.
Vad sedan gäller de indirekta arbetskraftskostna-
derna är det för vår del en fråga om budgetpolitik. Vi
klarar inte i Sverige att ställa ut löften om att sänka
några arbetsgivaravgifter. Vi har gjort ett försök i den
riktningen, det s.k. riktade arbetsmarknadsstödet,
RAS. Det var med facit i hand inte den stora fram-
gång vi hade hoppats på. Skall vi vidta den typen av
åtgärder i fortsättningen måste det finnas budgetpoli-
tiskt utrymme för dem och min bedömning är att det
inte finns det i dag. Göran Lennmarker har möjligen
en sådan finansiering. I så fall är jag nyfiken på att
höra hur den ser ut.