Fru talman! Återigen: Det handlar om hur man ser
på förhandlingar och om huruvida man tror att man i
en förhandling med bibehållet anseende kan driva
ståndpunkter som enbart är till gagn för en själv och
inte sedan vara beredd på att det kommer förslag från
andra som vill driva ståndpunkter som är förknippade
med den man själv har intagit. Det är en bedömnings-
fråga. Vi har självklart ingenting emot att vi skärper
koldioxidbeskattningen. Vi ligger ju längst fram där
och tar på oss en utomordentligt stor nationell uppgift
i sammanhanget.
Vore det så enkelt som Bo Könberg säger skulle
vi självklart snabbt inta den ståndpunkten, men vi har
noga vägt av det här, och tills vi är övertygade om att
den risk inte föreligger som jag förut pekade på håller
vi fast vid ståndpunkten. Skulle man kunna uppnå det
lyckorike som Bo Könberg pekar på, där man får allt
och inte riskerar något, då är det klart att det är en
annan situation, men vi gör en kanske något mer rea-
listisk bedömning av förhandlingsläget.