Fru talman! Först och främst är Bengt Hurtig och
jag överens om att det är bra att EU-frågorna blir så
att säga vardag i svensk politik och att vi är försiktiga
med särskilda organ dit EU-frågorna förläggs. De går
framför allt in i det ordinarie regeringsarbetet. Hur
riksdagen väljer att organisera sitt arbete är det inte
min sak att ha uppfattningar om.
När stabilitetspakten lanserades markerade den
svenska regeringen tydligt att vi inte gillade den sta-
bilitetspakt som finansminister Waigel från Tyskland
lanserade.
Maastrichtfördraget talar ju tydligt om att det be-
hövs någon typ av korrigerande åtgärder när väl en
monetär union är på plats. Enkelt uttryckt, om man
efter inträdet i den monetära unionen börjar missköta
sin finanspolitik och därmed lastar över nationella
problem på de andra i den monetära unionen måste
det finnas instrument, åtgärder eller sanktioner, om
man skall uttrycka sig så, som träder i kraft och som
motverkar ett sådant beteende. Det är tanken bakom
stabilitetspakten. Det uttrycktes redan i Ma-
astrichtfördraget, så det är inget nytt. Nyheten var att
tyskarna gick längre i precision.
Jag sade vid det tillfället att vi förstod vikten av att
man hade någon typ av instrument som garderade för
en situation där man väl inne i den monetära unionen
började missbruka läget. Men vi tyckte inte om det
sätt varpå tyskarna hade lanserat sitt förslag, och vi
tyckte heller inte om dess innehåll.
Om man sedan skulle börja förändra kriterierna
från Maastricht och säga att det inte är 60 % skuld-
kvot som gäller utan det är mindre än 60 %, då börjar
man bryta upp grundläggande dokument och då börjar
man öppna för omförhandlingar också i andra avse-
enden. Det tror jag är en mycket oklok väg.
De konvergenskriterier som är fastslagna duger
gott som mål också i fortsättningen. Vi har inte ifrå-
gasatt dem från Sveriges sida. Det skulle kunna miss-
tänkas att vi skulle vilja lätta på konvergenskriterierna
för att enklare komma dit. Den debatten har vi aldrig
drivit. Vi har också anledning att vara tydliga på den
punkten och säga att det heller inte finns någon an-
ledning att driva debatten åt andra hållet, att skärpa
dem ytterligare. Vi är främmande för en sådan ut-
veckling.