Herr talman! Till att börja med kan vi från Vänstern konstatera att ett av våra yrkanden, nämligen att komplettera den obligatoriska riskutbildningen med riskerna med alkohol och droger, har blivit tillgodosett. Det är inte alltid man får känna sig nöjd och kan avstå från att reservera sig, men nu kunde vi göra det. Det är mycket glädjande. Det är värt lite beröm att man har tagit detta initiativ.
Men Vänstern har ett antal reservationer, antingen tillsammans med andra partier eller på egen hand. Jag står bakom samtliga, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reservationerna 2 och 4.
När det gäller alkohol i trafiken står vi helt bakom de formuleringar och den argumentation som Marie Nordén från Socialdemokraterna hade. Jag behöver därför inte upprepa de argumenten.
Vi väljer dock att liksom tidigare lyfta fram barns säkerhet i trafiken i en reservation, nr 4. Det sägs att det pågår en massa projekt, arbeten, utvärderingar, barnkonsekvensanalyser och så vidare. Vi tycker inte att det är tillräckligt. Vi vill ha ett nationellt säkerhetsprogram för barn vad gäller trafik. Vi har drivit den frågan i några år. Vi kvarstår vid den ståndpunkten.
När det gäller äldre i trafiken har vi sagt att de trafikmedicinska centrum som finns i några län skulle kunna finnas på fler ställen. Det skulle kunna möjliggöra en stor expertis och kunskap som kan bedöma om man av någon anledning, till exempel ålder, sjukdom eller något annat, har viss nedsatt förmåga att köra bil. Då ska inte valet behöva vara att antingen få behålla eller bli av med körkortet. Man kan tänka sig att hitta en medelväg där man i sin närmiljö till exempel kan framföra ett fordon och känna sig trygg och säker även om man inte fullt ut skulle vara trygg på en väg i en helt ny miljö. Det är viktigt att forskningen möjliggör kvalificerade bedömningar av olika människors förmåga att framföra ett fordon.
När det gäller motorcykelfrågorna är det inte särskilt konstigt att hävda att samma hastighetsregler ska gälla oavsett om man kör bil eller motorcykel. Att slå till med att sätta registreringsskylt fram eller på annat sätt ha ett ägaransvar är vi mycket tveksamma till. Vi tycker att det finns en viss tendens att tro att övervakning och teknik ska lösa alla problem. Hederligt polisarbete borde kunna komma till rätta med en stor del av dessa problem.
Det finns, vilket också påpekas i betänkandet, utredningar som visar de svårigheter som finns med att införa ett rent ägaransvar. Det innebär att om man inte vet vem som framfört ett fordon som parkerats fel eller körts för fort får den som äger fordonet betala eller stå för konsekvenserna. Vi tycker inte att det stämmer överens med de rättsprinciper vi har i övrigt. Det måste åtminstone övervägas mycket noga innan vi går vidare i den riktningen.
Andra åtgärder borde kunna vidtas. Kan man mäta hastigheten på ett fordon som närmar sig en kamera borde man väl kunna mäta hastigheten på ett fordon som passerat en kamera. Motorcyklar har bevisligen registreringsskyltar bak. Det kanske går att hitta något slags teknisk lösning som gör att man kan mäta i vilken fart en motorcykel försvinner från kameran snarare än hur den möter kameran.
Herr talman! Vad gäller mobiltelefoni finns det olika utgångspunkter. Här spretar bedömningarna ganska mycket om hur bra eller dåligt det är.
Vår utgångspunkt är att utifrån den kunskap vi har tagit del av kan man inte säga att det är bättre att prata i mobiltelefon med handsfree än att prata som vanligt. Forskning visar att det är själva samtalet och att man får ett visst tunnelseende när man pratar i mobiltelefon som är den stora faran. Det är kvalitativ skillnad jämfört med att till exempel lyssna på radio eller prata med en medpassagerare. Att då införa något slags förbud mot mobiltelefon om man inte använder handsfree ser vi som en mycket tveksam åtgärd som inte löser själva grundproblematiken.
Då kan man säga att man förbjuder mobilsamtal helt och hållet. Men vi ser stora svårigheter i den uppfattningen. Hur ska man kunna efterleva lagen? Det är en klar fördel om man har möjlighet att vidta nödvändiga åtgärder.
Vi har kommit fram till ståndpunkten att om det är så att man pratar i mobiltelefon och blir inblandad i en olycka ska det anses vara en allvarligt försvårande omständighet. Förorsakar man eller är inblandad i en olycka och det kan bevisas genom till exempel samtalslista att man har pratat i telefon under färden bör det vara en försvårande omständighet. Det kan vara ett sätt att få en viss skärpning vad gäller att ringa och svara i mobiltelefon när man kör ett fordon.
Det finns andra frågeställningar som jag avstår från att lyfta upp.
Cykelhjälmsanvändningen är en klassiker. Där hoppas vi fortsatt på att vi genom upplysning kan få allt fler, inte minst vuxna, att använda hjälm när nu glädjande många cyklar. Man måste få information om vad det innebär om man av olika anledningar blir inblandad i en olycka, ramlar omkull och slår i skallen. Det kan få enormt drastiska konsekvenser oavsett om man cyklar sakta. Vi är även här tveksamma till att gå in med lagstiftning. Vi hoppas att ökad information och diskussion kan förbättra läget. Jag kan konstatera att det verkar som om de som cyklar i vår huvudstad är förhållandevis duktiga på att använda hjälm, oavsett ålder och kön. Åtminstone i detta sammanhang är stockholmarna ett föredöme.